Jag antar utmaningen

Humlespunkarnas matte har lagt ut en utmaning om att svara på tio frågor.  Och varför inte.  Så här kommer mina svar:

1.   Vad gjorde du för 10 år sedan?
      Jag hade precis flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott 13 år utomlands.

2.   Vad gjorde du för 1 år sedan?
      Jag hade sagt upp mig från ett jobb som jag tillbringade alldeles för mycket tid på och skulle precis
      börja plugga igen för första gången på över 20 år.  Stinky hade precis flyttat hem till oss också.

3.   Fem snacks du gillar.
      Oj vad svårt.  Jag är väldigt ombytlig.  Men typ, ost och kex, nachos med guacamole, äh, jag vet
      inte, det beror på vad jag är sugen på för stunden.

4.   Fem sånger du kan hela texten till.
      Dom flesta Mötley Crüe låtarna präntade man väl in texten på under tonåren som fortfarande sitter
      som berg.  Och så lite diverse andra hårdrockslåtar som lades på minnet under samma period. 
      Tragiskt nog kan jag även alla Judd Nelsons repliker i filmen Breakfast Club, även det sen tonåren.

5.   Fem skaker du skulle göra om du var mångmiljonär
      Köpa ett torp med en del mark och ha grönsaksodling, får, getter, höns och kaniner och vara så
      självförsörjande och miljövänlig som möjlig, med typ solceller för elförbrukning, egen brunn osv. 
      Och så skulle jag tillbringa hela dagarna med hundar och djur och att gräva i jorden.  Och så skulle
      jag vilja ta jägarexamen och jaga fågel.

6.   Fem dåliga vanor.
      Jag spottar ut mitt tuggummi direkt på marken.  När jag är ute på en långpromenad med
      hundarna och det är långt till närmaste soptunna så lägger jag bajspåsarna i jackfickan.  (och
      glömmer ibland bort dom).  Jag är dålig på att låsa bilen.  Jag betalar aldrig räkningar i tid.
      Ibland har jag som sport att se hur högt betyg jag kan få på ett prov utan att ens öppna skolboken
      innan och plugga.

7.   Fem saker du gillar att göra.
      Hundiga saker, typ kurser, promenader, träning, soffmys, gå på utställningar (som publik) och bara
      titta på alla hundar.  Förutom hund-nörd saker så gillar jag faktiskt att gå i skolan!  Har haft
      jullov i en vecka nu och saknar alla kompisar och tycker att det är vääääldigt långt kvar till den
      16e januari då vi börjar igen. 

8.   Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa.
      Riktigt korta shorts.  Men förutom det så har jag väl på mig det mesta, vid rätt tillfälle.  Och ibland
      vid fel tillfälle.  En dag när jag skulle till skolan hade jag på mig lila strumpbyxor, blå kortkjol
      volanger och röda blommor, svart linne, rosa kofta och gummistövlar.  Stinky tittade på mig och
      konstaterade på tonårsvis att jag såg ut som ett dagisbarn som hade fått välja kläder själv.

9.   Fem favoritleksaker.
      Busfröet, Pipleksaken, Stinky, min nya symaskin och min laptop.

10.  Tio personer jag vill se göra den här utmaningen.
      Jag läser nog inte så många bloggar, så jag säger som humlespunkarnas matte; den om känner för't
      kan ju göra't.

Och så blev det ju en väldigt rörig layout ser jag så här i efterhand, men jag ids inte redigera den.  Ni får väl lägga till det i listan över mina dåliga vanor.

    

Hur svårt kan det vara?

Som om att sy två stycken juldräkter åt Busfröet och Pipleksaken inte är svårt nog.  Sen ska man få dom att fastna på bild också.  Båda två.  Tillsammans.  Samtidigt.  Av 46 tagna bilder blev det här det bästa jag har att bjuda på.

Och här följer ett urval av dom jag ratade.  Varför jag ratade dom behövs nog ingen förklaring.

Utebliven julhälsning

Här hade jag stora planer.  En snygg bild på Busfröet och Pipleksaken iklädda deras nya tomtedräkter som jag sytt åt dom.  Och en käck julhälsning till er alla.  Det var planen.

Verkligheten ser ut lite annorlunda.  Det blev bara en och en halv tomtedräkt.  Pipleksaken är jättefin i sin röda och vita overall.  Men efter att ha klippt mig själv i kjolen, sytt mig själv i fingret och sprättat samma söm fyra gånger så gav jag upp med Busfröets tomtedräkt.  Och när jag skulle ta mig i kragen och göra klart den så ringde mamma och behövde symaskinen akut. 

Och då tänkte jag att det kanske inte gör något att Busfröet inte har en tomtedräkt, han kan ju vara med på bild i alla fall.  Men det tycker inte Busfröet.  Han tycker att han ska ligga som en kringla framför brasan, med huvudet gömt under rumpan.  Och Pipleksaken tycker inte heller att han behöver vara med på bild.  Han tycker att dagen ska tillbringas innanför Sambos tröja, där det är varmt och skönt.

Så istället visar jag bilden som Mari skickade på valparna.  Och nästa år tar jag julbilden i april, för att vara säker på att hinna arrangera allt i tid.

God Jul och Gott Nytt År önskar jag er alla!!!

Snöyra

Snö är en jättebra uppfinning, tycker Pipleksaken.  Djup pudersnö är ju fantastiskt roligt.  Om man skuttar runt allt vad man orkar, så yr det snö runt omkring en, och då kan man jaga snöyran.  Och medan man jagar snöyran, så yr det ju upp ännu mera snö, av själva jagandet liksom, och då blir det ännu mera snöyra att jaga.  Som en evighetsmaskin.

Och så kan man gräva i snön, för Pipleksaken är helt säker på att det ligger skatter begravda lite var stanns under snön, som bara väntar på att just han ska komma förbi och gräva upp dom.

Och så kan man kasta sig handlöst ut från terrassen och landa lite hur som helst utan att göra illa sig, det är extra kul.  För utan snö, då måste man ju tänka sig för, så att det inte slutar illa.  Men vem har tid med sånt liksom?  Inte Pipleksaken i alla fall.  Och nu helt plötsligt är marken täckt i underbar snö som gör att man inte behöver tänka sig för.  Man bara kastar sig ut.  Handlöst.  Och det går bra ändå.  Och när man landar så blir det snöyra.

Busfröet däremot rycker lite på axlarna åt snön.  Han har ju vart med förr, han är ju världsvan.  Och är man stora killen så tycker man ju inte att snöyra är något märkvärdigt.  Men när ingen ser på, när han tror att han är alldeles själv, då jagar Busfröet också snöyra.  Då yrar det så mycket att det blir som ett helt snöoväder runt honom.  Det är Busfröet det, vårt alldeles egna snöoväder.

Inte lika som bär

Det skiljer sig en hel del mellan Busfröet och Pipleksaken.  I deras sätt att vara alltså.  Bevis på det fick jag igår.  Jag hade gjort en liten tur in till stan (för att inhandla en rosa julgran, eftersom det stod högst upp på Stinkys julklappslista) och stannade till vid Ikea för att köpa en näve billiga leksaksdjur.  Ni vet såna där pyttesmå för bara några kronor styck.  Det blev väl ett tjugotal i alla fall.  Man räknar dom ju inte, man liksom bara skälper in dom i korgen.

När jag kom hem så tippade jag helt enkelt ut allihopa i en hög mitt på golvet i vardagsrummet.  Och det var då jag såg det, den grundläggande skillnaden i Busfröets och Pipleksakens persoligheter. 

Busfröet blev helt salig, och visste inte vad han skulle göra.  Han hoppade rätt in i leksakshögen så att det flög mjukisdjur åt alla håll.  Sen tog han en i munnen, drog två blixtsnabba ärevarv runt hela huset innan han återvände till leksakerna för att välja en ny leksak.  Den sprang han fram till katten med, släppte den på golvet och skällde som en tok för att försöka övertala katten att han också skulle vara med och leka.  Katten, som börjar bli till åren och tycker att Busfröet är bland det jobbigaste som finns på detta jordklot, vände ryggen till och spatserade därifrån, på sånt där vis som bara katter kan.  Då hämtade Busfröet en ny leksak, och tog ett till ärevarv.  Och hämtade en ny, och tog ett till varv.  Ja, ni förstår.

Under tiden som Busfröet skapade kaos och galenskaper runt hela huset så gick Pipleksaken fram till mjukisdjuren, tog en, och bar bort den till sin plats i soffan.  Sen hämtade han en till, och la den tillsammans med den första i soffan.  En efter en hämtade han dom, lugnt och metodiskt, tills det inte fanns några kvar på golvet.  Då gick han och la sig i soffan, nöjd över att ha en alldeles egen hög med leksaker.

Vid det här laget hade Busfröet lyckats slarva bort dom flesta av leksakerna som han hade haft.  Dom låg utspridda lite här och där runt huset, under soffan, bakom gardiner, och på andra undangömda ställen.  Och då lärde sig Busfröet att det inte är någon idé att försöka flörta till sig något från Pipleksaken.  För om Busfröet så mycket som sneglade på Pipleksakens lilla hög, så talade Pipleksaken om att det var faktiskt hans hög, och Busfröet skulle minsann hålla sig borta.  Så där satt stackars Busfröet och pratade på hans eget speciella sätt, i hoppet att Pipleksaken skulle ändra sig.  Och det gjorde han tillslut.  Eller så ledsnade han bara på allt gnäll, och ville ha lite lugn och ro.  Och med ett Busfrö i huset så är det inte så ofta man får lugn och ro, så då är det bäst att ta den chansen när den finns, tyckte han nog.

Pipleksaken vaktar sin hög med leksaker ifall Busfröet skulle råka snegla åt hans håll.

Lycka!

I morse föddes dom!  "Min" kull.  Tre hanar och en tik, alla svarta.  Och en av hanarna blir min min min! 

Efter sju månaders väntan så är det snart dags för en liten dammtuss att flytta hem till oss.

Stora stockholm

Här har det varit väldigt tyst ett tag, jag vet. Men jag har legat deckad i två veckor, och har inte gjort ett endaste smack med dom stackars hundarna.  Förra veckan trodde jag, i min enfald, att jag skulle bli bättre redan på torsdagen och kunna ge mig ut för lite viltspår med Busfröet.  Men tji fick jag för att jag var optimistisk.  I stället blev jag sängliggandes i över en vecka till.  Lagom till helgen började jag må bättre, och mot allt bättre vetande gav jag mig av mot Stora Stockholm i går (söndag).  Det får jag betala för så här i efterhand, med utmattad kropp och bomull i huvudet.  Men det var det värt!

Schemat för dagen ser alltid densamma ut när vi (jag och en vän och hennes dotter) åker.  Vi dyker upp mitt på dagen, så självklart finns det inga parkeringsplatser kvar inom rimligt avstånd, och istället får vi promenera 14 mil (känns det som i alla fall) till mässan.  Sen köar vi i över en halvtimme till bankomaten (för det vore ju väldigt onödigt att vara väl förberedd och ta ut pengar INNAN man åker, fastän man säger varje år att det ska vi minsann göra nästa år.)  Sen är det dags för rasmontrarna.  Medans vi går runt alla montrarna (och klappar ALLA hundarna) så diskuterar vi vilka raser vi tycker om, och vilka vi tycker mindre bra om.  Fast riktigt så diplomatiska är vi inte.  Och vi är heller sällan överens.  Det tar ju ganska lång tid, att stanna vid varje rasmonter och klappa varje hund.  Och ibland måste man stanna extra länge, ifall det är en intressant ras så måste man ju ställa en massa frågor.  Och sen blir det ju till att stanna och prata om man råkar känna dom som står i montern.  I år var det inte så många vi kände.  Busfröets uppfödare stod i kinesmontern, så där blev vi ju stående ett tag.  Dom hade med sig Lambert, Busfröets snygga kullbrorsa.  (Min kompis frågade om Busfröet hade stått längst bak i kön när dom delade ut generna i kullen.  Hon är inte snäll)  Sen stannade vi en sväng vid Bedlington terrier montern och snackade med Eva som har Kennel Yildiz.  Och så ett snabbstopp vid mastifferna också, för att snacka lite där med Kommandoran.

Sen tar vi ett shoppingvarv.  Fast vi handlar inget första varvet.  Efter första varvet är det fikapaus, sen tar man ett till shoppingvarv, den här gången med plånboken i högsta hugg.  Efter det tar vi varv två runt rasmontrarna, men den här gången stannar vi bara vid våra favoritraser.  Men eftersom vi alla har olika favoritraser, och dessutom flera stycken var, så blir det att vi stannar vid dom flesta montrarna i alla fall.

Vid det här laget har finalerna börjat i stora ringen, så då gäller det att hitta bra platser, och bänka sig i dom kommande 2-3 timmarna.  Och självklart kommenterar vi varje hund som kommer in i stora ringen, vare sig vi kan nånting om rasen eller inte.  Jag skulle till och med kunna påstå att ju mindre vi kan om rasen, ju fler åsikter har vi om hunden.

Sen när allt är finito så bär det av i 14 mil tillbaka till parkeringen och så ger vi oss av hem, glada, trötta och fattiga.

Som ett brev på posten

Idag fick jag en trevlig liten leverens.  Det ringer på dörrklockan och där står Ubbe, med en älgklöv i handen och ett stort leende.  Varsågod, säger han innan han försvinner igen i mörkret.

Så imorgon blir det viltspår för Busfröet för första gången.  Spännande!!!!  Busfröet tyckte att det var spännande redan då, där vid dörren när Ubbe stod och viftade med älgklöven som droppade blod över hela golvet.  Busfröet tyckte det var så spännande så han ylade och sjöng så där dom bara han kan göra, i säkert tio minuter.  Han stod vid kylskåpsdörren och sjöng en hel aria om hur spännande han tyckte att det var med älgklövar.

Så i morgon bär det av till skogs för Busfröet och matte-hundnörd.

Watch this space!

Man vet att man är hundnörd när...

...man uppdaterar sin facebook status med "Vandrar runt i Uppsala med ett halvt kilo vom i handväskan." och inte en enda människa ifrågasätter det!

Föreläsning med Kent Svartberg

I kväll har jag varit i storstaden Uppsala och lyssnat på Kent Svartberg.

Det var otroligt intressant och lärorikt, fyllt av många "det där måste jag bli bättre på"-upplevelser, och även flera "det där gör vi ju redan, vad bra!"-upplevelser. 

Kent pratade om hundars grunläggande emotioner, eller känslor.  Och han ställde frågan "Vilka känslor kan du väcka hos din hund?  Och hur ofta brukar det ske?"  Det var en bra tankeställare tycker jag.  Att verkligen sätta sig ner och tänka, "har jag gjort min hund glad idag?  Hur ofta?  Har jag gett min hund trygghet och tillit idag?  Får min hund positiv förväntan av mig?"  Själv tycker jag att jag är bra på sånt under själva träningspassen, när man verkligen är fokuserad på sin hund.  Men jag ska tänka mer på det i stunderna mellan träningen också.  Att glädja mina hundar mitt uppe i vardagen, bara för att, liksom.

Det var en massa mer också som han pratade om, om hur man bygger en bra relation till sin hund.  Men han är nog offantligt mycket bättre på att förklara det än vad jag är.  Därför rekommenderar jag alla att gå på en föreläsning av honom, om tillfälle finns.

Lek i läxa

I går började den nya kursen som jag anmält mig till.  Det är en online kurs för Fanny Gott på klickerklok.se.  Jag ville gå hennes grundkurs under sommaren med Busfröet, men eftersom Pipleksaken krävde så mycket av både mig och Sambo så kände jag att det inte var riktigt läge för det.  Sen såg jag att dom erbjöd grundkursen online.  Men platserna tog slut på en gång och jag kunde ändå inte vara med.  Då gav jag upp, och tänkte att jag kunde gå nästa år istället.  Men så körde dom igång en ny onlinekurs strax därefter, och den här gången kom jag med.

Jag valde att medverka som observatör.  Eller, nja, det var dom enda platserna kvar.  Men det är jag helt nöjd med.  För på det viset kan jag traggla i bakgrunden med alla övningarna, och sen lagom tills nya valpen kommer så kanske jag vet vad jag pysslar med, och kan köra samma saker på honom.

I alla fall, i går gick kursen av stapeln.  Lektion 1 är lek.  Den går ut på att lära hunden att leka med föraren, och verkligen uppskatta det.  Tanken är att kunna utnyttja leken som belöning, och som en del av annan momentträning, till exempel apporten.

När man har en liten nakentjofräs så är inte föremålsintresset så stort, kan jag ju meddela.  Så jag har satt ganska basic mål för tiden fram till nästa lektion.  Jag vill helt enkelt att Busfröet ska tycka det är superroligt att leka med mig.  Varje gång.  Vilket kanske inte låter som nån större bravad, för Busfröet tycker ju att lek är roligt.  Men bara ibland, när han vill.

Så, det är målet, att lära Busfröet att leka när jag vill, inte bara när han vill.

Sen är det tänkt att man ska lägga in annat i lekandet också, tex snabbt greppande, viktförskjutning bakåt, avlämning av leksak, fokus på leken, osv.  Men vi börjar med att han helt enkelt leker. 

greppandet och viktförskjutningen är han redan väldigt duktig på, när han väl kommer igång och leker, för det har vi redan tränat på i all oändlighet.  Och nostarget har vi ju också tränat in, för framtida överlämnande.  Så helt hopplöst känns det inte.  Förutom när jag försöker få igång honom till lek och han bara tittar på mig som om jag vore korkad och vandrar därifrån.

Jaja, vi har två veckor på oss att leka.  Och leka.  Och leka.

Busfröet spårar igen...bättre än aldrig förr!

I dag tog vi oss i kragen, Busfröet och jag.  Det var verkligen länge sen vi spårade.  Jag bestämde mig för att ta en paus i spårandet under sommaren, för jag upptäckte att jag ställde aldeles för stora krav på stackars Busfröet.  Och för att bryta en dålig vana så bestämde jag mig för att lägga spårandet på hyllan ett tag.  Och det gjorde jag.  Tills idag.

Solen skiner, det är plusgrader och alldeles underbart att vistas utomhus.  Så då passade jag på att lägga ett spår.  Det var ju som sagt länge sen vi spårade, (så länge sen så jag inte ens hittade min braiga magväska med färgade klädnypor som jag brukar snitsla spåret med.  Istället fick jag klippa remsor ur bajspåsar att snittlsa med, men det gick ju bra det med.) så jag tänkte att jag skulle göra det lätt för Busfröet.  Tanken är ju att man ska lyckas med det man gör, då är det ju dumt att lägga ett svårt spår så här första gången.

Jag tog små steg, a la pingvin-stil, för att det skulle bli lättare för Busfröet att följa spåret.  Men jag använde inget som helst godis i spåret.  Sen gick jag lite slingrit genom skogen.  Inte rakt, för det är ju svårt när det står träd och stenar i vägen, men inga vinklar heller.  Lite slingrigt, helt enkelt, så att det inte skulle vara helt självklart var han skulle gå.  I ungefär 30 meter, uppskattningsvis.  Eller 40, vad vet jag?  I spårslutet la jag en stoooooor näve med hemmagjord levergodis.  Sen lät jag spåret ligga i två timmar.

Kom ihåg att det är länge sen vi spårade, upprepade jag som en mantra när jag och Busfröet gjorde oss redo.  För jag ville ju inte bli besviken när det gick åt pipsvängen.

Men det gjorde det inte!  Inte alls!  Inte minsta lilla!  (jo, okej, minsta lilla, i en halv sekund när Busfröet tappade fokus och undrade vad fan vi höll på med, men annars så var det inte minsta lilla pipsvängigt!)

Jag visade honom spårstarten.  Spåra, sa jag i min bästa matte-hundnörd röst.  Va? sa han i sin inte så bästa spårhundsröst.  Spåra, upprepade jag, och tyst för mig själv så påminde jag mig om att det var länge sen vi spårade.

Och då gjorde han det!  Spårade alltså.  Bara så där, hux flux liksom.  Nosen i backen och framåt gick han.  Precis där jag hade lagt spåret.  (Det visste jag ju, eftersom det hängde så käcka bajspåsstrimlor i var och varannan gren.)

Efter några meter gick det som sagt åt pipsvängen lite.  Men bara liiiiite.  Så, nu har jag spårat, är vi klara nu? frågade han mig.  Nej, svarade jag i min bästa matte-hundnörd röst, spåra.

Och då gjorde han det!  Hela vägen till slutspår, utan att stanna och fråga om vi var framme ännu, utan att stanna och pinka, och utan att lämna spåret för att gå på egna äventyr.  (hm, ja, okej, han lämnade spåret en gång för att gå på egna äventyr, men när jag inte följde efter så gick han tillbaka, mumlade nåt om det var ett fasligt långt spår, och fortsatte i rätt riktning.)

Vilket duktigt litet Busfrö jag har!  Och vilken duktig matte-hundnörd jag är.  För i vanliga fall hade jag rusat ut och lagt ett till, längre och svårar spår på en gång.  Men inte nu, för nu ska jag vara coollugn och sansad, och kanske lägga ett likadant spår om ett par dagar.  Kanske.  Eller inte.  Jag kanske till och med väntar i tre hela långa dagar innan jag lägger ett till spår.  Som är lika långt.  Och lika lätt.  Eller nästan lika lätt i alla fall.

Pipleksaken blir allt modigare

Tillbaka på UHVLKK ikväll för ring och koppelträning med Pipleksaken.  Modet blir allt starkare, och den här gången var inget undantag.  Första gången var det Malin som höll i träningen, andra gången var det Christianne och i kväll var det Angelica.  Så på tre veckor har han övat sig på att hälsa på tre vilt främmande människor.  Och inte bara hälsa, utan att låta sig klappas och hanteras och klämmas och kännas.

Nästa onsdag är det ingen ring och koppelträning, för då ska jag på föredrag och lyssna på Kent Svartberg.  Föredraget handlar om relationen mellan människa och hund.

Och på måndag börjar grundkursen för Fanny Gott. 

Det är mycket på gång nu.  Härligt!

Busfröet skriver dagbok

Eller nej, det gör han ju inte, för han är för liten för att lära sig skriva ännu.  Men jag skriver dagbok åt honom.  Träningsdagbok.

Jag fick ett tips om att just skriva träningsdagbok förbättrar träningen.  Och vet ni, det är sant.  Jag har bara skrivit i några dagar, men jag märker redan skillnaden på träningen.  Man blir liksom mer fokuserad på vad man behöver förbättra, och jobbar på det, istället för att bara stå och stampa på samma ställe hela tiden.

Jag är inte så avanserad i mitt dagboksskrivande, jag antecknar vad vi tränade, hur det gick och vad vi behöver göra till nästa gång.

Just nu tränar vi på avlämning av apport (som fortfarande består av en leksak, men en vacker dag blir det träapport som gäller), fotgående (som ju Busfröet har kunnat länge, men nu vill jag jobba in lite svängar och halter)  och hundmöten.  Busfröet tror ju att alla hundar och människor finns på denna planeten för hans nöjes skull, och tycker att matte-hundnörd är jätte elak som tvingar honom att gå förbi utan att få stanna och leka.  Han talar gärna om hur elak matte-hundnörd är, för alla han möter, genom att pipa, yla, skälla och vara allmänt pinsam.

Eftersom vi bor på landet så är det ju inte så hundtätt.  Eller, jo, det är det, varenda kotte här har hund, men eftersom det inte finns så många kottar, så kan det ibland gå flera dagar innan man passerar en hund.  Därför går träningen inte så fort framåt.  Men nu har vi lagt upp den lite annorlunda, och så för vi ju dagbok, så nu hoppas jag att det ska gå framåt.  Busfröet ska ju även få följa med på Pipleksakens ring och koppelträning, och där finns det ju gott om hundar som han kan beklaga sig till om hur elak matte-hundnörd är.

Pipleksaken är kär

Pipleksaken, som ibland kan ha lite svårt för nya människor, har förälskat sig i min klasskompis S.  Jag och S hade stämt träff på lördagkvällen för att dränka våra sorger efter ett matteprov som inte gick som vi önskat.  Vi bestämde oss för att vara hemma hos mig, så skulle jag laga mat och S skulle blanda strawberry daquiris.

Från första sekund när S klev in igenom dörren så limmade Pipleksaken fast sig vid henne.  Han följde henne överallt, klättrade på henne, pussade på henne, och var allmänt upp över öronen förälskad.  Tillslut var jag tvungen att bära bort Pipleksaken och ge honom till Sambo (som höll sig undan nere i spelrummet hela kvällen).  Men det tog inte många minuter innan Pipleksaken var tillbaka och skulle prompt klättra upp på S axel för att kela.

S däremot var inte lika förtjust.  "Jag vill helst inte klappa på dom, det känns lite obehagligt" kläckte hon ur sig efter två minuter i mitt hem.  Men Pipleksaken struntade i det.  Och i slutet av kvällen hade dom funnit varandra, hon och Pipleksaken.  "En sån här skulle man ha.  Dom är så varma och mysiga." sa hon medan dom gosade.

fortsatt ring och koppelträning

Pipleksaken och jag har tillbringat kvällen i ett kallt ridhus utanför Lövstalöt igen.  Och det gick ännu bättre än förra veckan.  Den här gången gick det jättebra att hälsa på andra, även om han var lite försiktig.  Vi gjorde även flera övningar där vi passerade andra ekipage väldigt nära, och det gick hur bra som helst.  Sen bytte vi hundar ett tag, och även det gick bra.

Nästa vecka ska jag försöka övertala Stinky att följa med, så kan Busfröet också vara med och träna lite koppelvett.

Från åtta veckor till åtta månader

Idag fyller Pipleksaken åtta månader.  Jag tycker fortfarande att han är en pytteliten valp, men så är ju inte fallet.  Här kommer en hel bildkavalkad av Pipleksaken som nyinflyttad 8-veckors valp.

Handtarget

Nu har Busfröet lärt sig handtarget, eller nosduttar mot handflata, på ren svenska.  Tanken är att vi ska använda den i apporten, för att få en snygg överlämning.  Men innan det så kommer vi använda leksaker i träningen.  Men vi har ju bara kört ett träningspass, så vi har inte kommit så långt. 

Själva handtargeten lärde han sig på tre sekunder blankt.  Svårare är det att få honom att lämna över leksaken.  Förtillfället släpper han den halvvägs tillbaka till mig och springer fram och nosduttar så glatt så, utan leksak.  Men som sagt, vi har ju bara haft ett kort träningspass, så resten kommer när det kommer.

Ring och koppelträning

Jag och Pipleksaken har varit iväg på ring och koppelträning med UHLKK.  Det anordnas varje onsdagkväll i ett ridhus utanför Lövstalöt, fram till i vår. 

Det gick ugnefär som jag trodde att det skulle göra.  Skällande hundar var inga problem, Pipleksaken rörde inte en min.  Men att hälsa på främmande människor, det var skiiiiiiitläskigt.  Vi löste det genom att låta honom slippa det.  Och då gick det lite bättre.  Då vågade han sig fram för att sniffa lite byxben.  Och efter en timma av att alla struntade i honom, så kunde han även stå på bordet och bli kollad i munnen.  Framsteg.

Rörelsemässigt var han suverän.  Jag upptäckte att han hade lättare när jag sprang runt ringen än när jag gick.  Då fokuserade han mer på springandet, och struntade i allt runt omkring (typ goa lukter på marken, vad hunden bakom gjorde, osv).

Allt som allt så var det en mycket givande timma.  Och slitsam!  Nu ligger Pipleksaken och snarkar som en liten gris, och jag är alldeles genomsvettig av allt spring.

Busfröet har också fått sig lite koppelträning idag.  Jag ökade vikten i klövjeväskan och tog en tur med Busfröet i eftermiddags.  Jag har gett mig fan på att kunna promenera båda hundarna samtidigt med stil (till skillnad från hur det ser ut i dagsläget när jag promenerar båda tillsammans.  Då springs det kors och tvärs, hoppas över och kryps under, en tvärnitar för att lukta på något medans den andra drar som en tok framåt för att lukta på något).  Så nu är jag inne i en koppelträningdrajv med dom var och en.  Målet är förståss att när dom båda har hajjat det här med snyggt koppelgående på egen hand, så kan dom även sköta sig tillsammans.

Busfröet skötte sig jättefint, så jag belönade med godaste godiset, och även med frikommando med jämna mellanrum.  När Busfröet får frikommando på promenad så vet han att han får lukta och pinka hur mycket han vill, och för Busfröet så är det den bästa belöningen.  Till och med bättre än det godaste godiset.

Och det roligaste är att när Busfröet har luktat lite, och pinkat lite, så återgår han direkt till min sida, för helt plötsligt har han förstått att om han går där fint och ordentligt, så får han tillåtelse att lukta och pinka ännu mer.  Han är smart, mitt lilla Busfrö.

Burträning

Idag har jag och Pipleksaken kört lite burträning.  Han går in och sätter sig frivilligt, jag stänger dörren och går utom synhåll i ett par minuter (Pipleksaken rör sig inte ur fläcken), jag kommer tillbaka och öppnar dörren, och Pipleksaken sitter kvar som ett ljus.

Det vi behöver öva på är att få ut  honom ur buren.  Som det är nu så måste jag lyfta ut honom.  Allt jag gör för att få honom att komma ur buren tror han är omvänt lockande, och sitter kvar helt orubbligt. 

Hm, det blir till att träna in ett frikommando inser jag nu.

Busfröet och jag på äldre dagar.

Det här kommer vara jag och Busfröet när vi är lika gammla.  För det kommer ta så lång tid att lära in alla momenten för LK I.

Jag älskar det här klippet!  Fäller en tår varje gång jag ser den, tycker det är underbart.

Rumsren?

Ingen kissepöl inomhus på en heeeel vecka!  Fantastiskt!  En bajskorvsolycka har vi haft under veckan (i Sambos jumpadojja, av alla ställen).  Men ändå.  På en hel vecka!

Rumsrenheten kommer allt närmare.

Klickerklok

Jag är så jävla taggad!  Har precis fått en plats som observatör på en onlinekurs med Fanny Gott.  Den börjar den 21 november och håller på i 14 veckor.  Shit va kul det ska bli!  Jag hade planer på att åka iväg på grundkurs helgläger hos Fanny på Klickerklok om ca ett år, med den blivande valpen, men nu får jag möjligheten att ta del av den online istället.  Visserligen bara som observatör, men det känns helt rätt. 

Fördelen är att jag kan utnyttja allt jag lär mig under onlinekursen till dom små nakna odågorna, och kommer ha hunnit öva upp mig lite på dom innan valpen kommer. 

Dessutom har jag investerat i ett träningskort för ridhuset hos UHLKK och ska börja ring och koppelträning nästa onsdag.  Jippi!

Kurssugen

I våras gick jag och Busfröet två kurser.  En aktiveringskurs på vår brukshundsklubb, och en agilitylydnadskurs på Uppsala Hundvänners Lokala Kennelklubb.  Och i slutet av sommaren gick jag och Pipleksaken på valpkurs.  Men nu suger det lite i mig att gå en till kurs.  Brukshundsklubben lägger ner kurverksamheten så här års, och att vara utomhus på vintern med en nakenhund är ingen höjdare, även om det finns fleeceoveraller.

Men UHLKK har sin kursverksamhet i ett ridhus under vinter halvåret. Fram till jul har dom öppen ring och koppelträning på onsdagskvällar, så jag tror jag ska stilla min hunger med att gå den.  Pipleksaken kan behöva komma ut och träna koppelgående runt andra hundar (vilket oftast inte är något problem) och människor (vilket ibland tydligen är skiiiiiitläskigt).  Och Busfröet behöver träna lite på att vara runt andra hundar utan att gå upp i varv och schäferpipa hela tiden.  Så det är planen för kommande veckorna, att turas om med Busfröet och Pipleksaken på koppel och ringträning.  Sen får vi se vad som finns efter nyår, då kanske vi ger oss på fortsättningskursen i agilitylydnad för Busfröet. 

Kul ska det bli i alla fall, vad vi än väljer.  Tycker jag.  Jag har inte frågat Busfröet ännu vad han tycker.

Syns du i mörkret?

När man bor på landet, på en 70-väg, utan trottoarer och med sparsam vägbelysning, då är det viktigt med reflexer.  I vår hall hänger det reflexjackor, reflexvästar, pannlampor, reflexband och löstagbara reflexer till förbannelse.  Och idag fick Pipleksaken sin alldeles egna lilla reflexväst. 

Han har aldrig behövt någon förut, för han har aldrig fått några promenader i mörkret.  I vanliga fall går vi ut och kissar första gången klockan 06.00.  Då är det visserligen mörkt, men vi går bara ut på gräsmattan (som är inhängnad) och sen går Pipleksaken in och lägger sig igen.  (Busfröet vägrar kliva upp så tidigt, han ligger kvar under täcket.)  Jag har ju inte sån tur att jag får gå och lägga mig igen, men Pipleksaken gör det, och somnar om med Busfröet och Sambo.  Sen går vi ut igen vid nio ugnefär, Pipleksaken, Busfröet och jag.  Då blir det okopplad promenad antingen i skogen eller över ängen.  Busfröet har långlina om vi är i skogen eftersom han gärna jagar harar, men är vi på ängen så får han vara lös, för där har jag total uppsikt på omgivningen.  Sen sköter Sambo rastningen medan jag är i skolan, och den sker i trädgården.  När jag kommer hem från skolan på eftermiddagen får dom varsin koppelpromenad.  Men Pipleksakens koppelpromenad är inte så lång, den är mest till för att rasta, och träna på att gå i koppel.  Sista rastningen för kvällen har alltid gjorts i trädgården.  Men nu börjar Pipleksaken förstå det här med att hålla sig på matte-hundnörds vänstra sida, och inte springa som en serpentin kors och tvärs och överallt så långt kopplet räcker, så nu vågar matte-hundnörd promenera med honom på vägen även när det är mörkt. 

Så ikväll tog vi vår första kvällspromenad, jag och Pipleksaken.  Matte-hundnörd iklädd en mycket klädsam knallgul reflexjacka, med reflexband på gummistövlarna och pannlampa.  Pipleksaken hade kvällen till ära sin sprillans nya reflexväst på sig.  Vi var nog upplysta som två julgranar, där vi gick längs vägen.

Hur ser ni ut när ni går i mörkret?

Hopp om framtiden

Nu är det dags att hålla tummarna igen.  Har pratat med "min" uppfödare av berger, och nu är parningen mellan Sarradet och Tindra gjord.  Valpar är beräknade till vecka 51, så nu håller vi tummarna för att det finns en liten hane till mig den här gången.

Sarradet (ovan) och Tindra (under)

Inga kissepölar

Inga kissepölar eller bajskorvar inomhus på tre långa dagar!  Hör ni det? Tre låååååånga dagar.  Fast dagen är ju inte riktigt slut ännu, men NÄSTAN.  Inga kissepölar eller bajskorvar inomhus på NÄSTAN tre låååånga dagar. Börjar Pipleksaken bli stora pojken kanske?  Nja, han lyfter ju inte ens på benet, så inte riktigt, men ändå, tre låååånga dagar!!!!

Men stor, det har han faktiskt blivit (även om han inte lyfter på benet). 

En bild på Pipleksaken en tidig morgon i början av maj, 8 veckor gammal och precis nyinflyttad.

Och Pipleksaken idag, nästan 8 månader gammal.  Det genomgående temat här är ju att han är husses lilla skugga i trädgården.

Underbara höst

Jag älskar hösten!  Och idag har vi haft perfekt höstväder för hundträning.  Solsken, nästan vindstilla och härliga höstfärger överallt.  Här kommer lite bilder på dagens träningspass.

Klossträning med Pipleksaken stod på agendan.  Vi har nu kommit till stadiet där jag står still brevid klossen, och Pipleksaken traskar runt från mittemot till fotposition.  Jag klickar när han trycker sin kropp mot mitt ben, men klickar även ibland lite random innan han kommit in i position, för att motivera själva ingången till positionen. 

Busfröet lägger sig gärna i, vilket jag visserligen inte uppmuntrar, men ibland drar jag nytta av det som störningsmoment i träningen.

Busfröet visar hur det ska se ut, efter att man har jobbat bort klossen.  Och jaaaa, jag vet att Busfröets ingångar är väldigt slarviga, och att det aldrig blir en 10:a där inte, men att nöta detaljer och finlir är inte riktigt Busfröets grej.

Vi tränar även en hel del stadga i sitt.  Busfröet väntar tålamodigt på sin tur att träna.  Här utnyttjar jag gärna honom som störningsmoment.  Pipleksaken får sitta kvar medan Busfröet tränar lite olika moment.  Pipleksaken är stadig som en klippa, även när Busfröet får godis precis framför nosen från honom.

Bajskorvar och kissepölar

Nu är Pipleksaken över sju månader gammal.  Snart åtta.  Han är nog ganska precis lagom mittimellan sju och åtta månader.

När Busfröet var så gammal var han rumsren, och hade varit det ganska länge.  Inga problem där inte.

Men Pipleksaken.  Suck.  Jag har ju skrivit tidigare om Pipleksakens toalettvanor här.  Men då var han myyycket yngre, och då hör ju bajskorvar och kissepölar på köksgolvet liksom till.  Eller på badrumsmattan, eller hallgolvet, eller i tvättstugan.  Ja, lite varstans och överallt liksom.

Men nu är Pipleksaken sju månader, nästan åtta månader gammal.  Och det är fortfarande bajskorvar och kissepölar på köksgolvet, eller badrumsmattan, eller hallgolvet, eller i tvättstugan.  Fortfarande.

"Men vi har ju pratat om det här, du och jag" säger jag uppgivet till Pipleksaken medan jag torkar ännu en kissepöl.  Pipleksaken bara tittar lite oförstående på mig och vandrar iväg.

Och jag får ju se det så här; lämnar han små bajskorvar och kissepölar på golvet så är det ju för att jag inte har varit ute med honom tillräckligt ofta.  Men när man går ut var annan/var tredje timme, och det funkar skitbra i flera dagar, huuuuuur ska jag veta att idag, just idag, behöver han kissa varje timme i tre timmar, och sen inte alls på flera timmar.  Suck.

Specialsök

Stinky har tränat Busfröet i specialsök med t-påsar.  Det är första gången hon har tränat honom i nånting från allra början, i vanliga fall tar hon över när det frivilliga beteendet är befäst.  Men nu tyckte vi att det var dags att tränade in nånting helt själv.  Och det var ett bra beslut, för hon var verkligen jätteduktig.

Först klickade hon in att Busfröet nosade på te-påsen när den låg på marken.  Sen flyttade te-påsen in under en upp-och-ner-vänd blomkruka i storlek xs, och hon fortsatte att klicka varje gång han nosade på krukan.  Sen ändrade hon kriterierna till att han även skulle markera krukan innan han belönades.

När det gick på räls så la hon till en extra, tom kruka, och belönade bara för markering av rätt kruka.  Planen är att lägga till flera tomma krukor.  Men för tillfället gäller det att befästa att han bara ska markera krukan med te-påsen i, och inte bara testa sig fram tills han får en belöning.

I väntans tider

Nu går vi i väntans tider!  Fick ett mail av uppfödaren här om dagen om kommande valpplaner.  Hon ska para två tikar nu i höst.  Den ena har börjat löpa och paras förhoppningsvis kommande helg, den andra ska troligtvis börja löpa i november.

Så det blir valp lagom till när Pipleksaken fyller 1 år.  Då blir han nog glad, det är ju en riktigt bra ett-årspresent.  (Det blir även lagom till min födelsedag, eftersom jag fyller två dagar innan Pipleksaken.  Fast jag är ju lite äldre än honom)

Så nu håller vi tummarna.  Igen.  För att allt ska gå bra, och att det blir en liten valp till mig.  Då får Busfröet äntligen slippa att släpas runt på matte-hundnörds alla upptåg, och Pipleksaken slipper drillas i lydnadsmoment.  Busfröet drog en lättnads suck när jag berättade det för honom.  För visst gillar Busfröet att spåra och träna lydnad och uppletande och budföring.  Men inte i spöregnet, och inte om det är kallt, och inte lika ofta som matte-hundnörd gillar att göra det.  Och Pipleksaken, han finner sig i det mesta, men även han var nog lite lättad över att få slippa matte-hundnörds bruks-hysteri.

Leriga diken och harskit

Här var det ju verkligen länge sen jag uppdaterade.  Igen.  Men den här gången beror det inte på att vi har tagit det lugnt.  För det har vi verkligen inte.

Pipleksaken har tränat tränat tränat.  Mest fysträning, men även lite momentträning också.

Tvärs över gatan och över åkern så ligger det en äng.  Eller tre stycken faktiskt, tre stycken på raken.  Och just nu är gräset på ängen så där perfekt långt.  Inte så långt så att Busfröet och Pipleksaken försvinner bland grässtrårna, men så där lagom långt så dom måste jobba lite med benen för att ta sig fram.

Och oj! vad dom har jobbat, både Busfröet och Pipleksaken.  Busfröet har väl mest jobbat med nosen, om sanningen ska fram, för det bästa med ängen är att söka igenom den, centimeter för centimeter, ifall man hittar lite godis.  Tex harskit och rådjursskit.  Det är godis det, säger Busfröet.

Men Pipleksaken, han har jobbat med heeeeela kroppen han.  Han har sprungit som en tok, runt runt runt runt runt....ja, ni förstår.  Han har hoppat och skuttat och sprungit så snabbt han bara kan, och gjort tvärvändningar och tagit kurvor så snävt att han måste ligga i svängarna.  Min duktiga lilla Pipleksak.  Och vad snabb han har blivit. Som en oljad blixt tar han sig fram.  Och upp och ner i diken också.  Fast mest ner.  Så måste matte-hundnörd klättra ner i det leriga diket och lyfta upp Pipleksaken igen, för han klarar inte riktigt av att klättra upp en meter av brant (typ 90 graders vinkel) lerig dikeskant.  Matte-hundnörd är inte så bra på att klättra upp för branta leriga dikeskanter heller, men det kan inte hjälpas.  Som tur är får ju matte-hundnörd öva sig väldigt ofta på att klättra upp för leriga dikeskanter, för Pipleksaken hamnar i diket ganska mycket.

Så det är vad vi har gjort på senaste tiden.  Ätit harskit (Busfröet), sprungit snabbare än blixten (Pipleksaken) och halkat runt i leriga diken (matte-hundnörd)

Pipleksaken har även börjat med klossträning.  Och vilket geni han är.  Jag ska vara riktigt ärlig nu och erkänna att jag har haft en liten oro över Pipleksakens tankeförmåga.  Han går ju liksom mest runt i sin egen lilla värld och bara är, och har aldrig (sen skadan) gett intrycket av att vara någon Einstein direkt.  Men tji fick jag, för att jag var en tvivlare.  Två gånger har vi klosstränat.  Första gången lärde han sig att ställa sig på klossen, och jag nöjde mig med det.  Andra gången tänkte jag att jag skulle börja belöna minsta rörelse med bakbenen.  Men innan träningspasset var över kunde han redan gå ett halvt varv runt klossen!!!  Vilket geni!!!  Och hur superlångt var det träningspasset då?  undrar ni säkert misstänksamt.  Ja, i tid räknat vet jag inte, för vi brukar inte tajma.  Men så länge som det tar att belöna med en kvarts varmkorv, uppskuren i små bitar, så länge tränade vi.  Alltså inte särskilt länge alls, eftersom Pipleksaken är så smart så man belönar hela tiden.

Så det är vad vi har gjort.  Plus lite annat smått och gott.  Tex så har Pipleksakens brorsa varit här på besök, och Busfröet har börjat träna specialsök med tepåsar.  Men mer om det senare.  Då kommer det lite bilder också.

Högbo del två

I dag var jag tillbaka i Högbo på utställning igen, den här gången med Pipleksaken i släptåg.  Coollugnare valp får man ju leta efter.  Han tillbringade första två timmarna med att sova.  I dag har vi träna på: 
*   Inte bli rädd när andra hundar skällerv - check
*   Promenera runt bland hundratals hundar och människor - check
*   Sova i matte-hundnörds knä med en massa stohej runt omkring - check
*   Sova i en vilt främmande människas knä när matte-hundnörd måste kissa - check
*   Tigga smörgåsar av vilt främmande människor - check
*   Sno köttbullar ur en ryggsäck som någon lämnat öppen - check

En lyckad dag, med andra ord.  OBS!  Den vilt främmande människan som Pipleksaken sov i knä hos var förståss bara vilt främmande för Pipleksaken, inte vilt främmande för matte-hundnörd, om ni trodde det.

Jag mitt smartskaft glömde förståss kameran hemma (tyckte väl att väskan var tom jämnfört med igår) så det blev inga bilder.  Vi stannade inte så länge, var endast där mellan 8.30 och 13.00  Del så blir ju Pipleksaken (och även matte-hundnörd) väldig trött efter ett tag, och dels så var det svinkallt.  Gårdagens solsken och värme syntes inte till, och man kan ju inte sitta och huttra på en jaktpall hela dagen.  Pipleksaken huttrade inte, för han hade en stickad tröja, en fleeceoverall och en filt på sig.  Men matte-hundnörd huttrade så mycket så hon fick lov att gå och handla en fodrad tröja.

Utställning i Högbo

I dag har jag och Busfröet tillbringat hela låååånga dagen i Högbo på utställning.  Vi åkte hemifrån strax innan åtta, körde i en timme, satt i kö för att komma in på parkeringen och kom tillslut fram till kinesringen strax innan tio.

Vi hade en jättetrevlig dag, jag och Busfröet.  Han uppförde sig exemplariskt, utan en massa pip och skäll och stissighet.  Han hade ju sina stunder där han spåra ur lite, men det gick att lugna honom, och överlag var han superduktig.

Han fick även träffa Tobbe och Maria, hans uppfödare.  Det gillade han.  Det skulle pussas och viftas på svansen och hoppa och allmänt kråma sig.

Maria ställde ut Busfröets kullbror, Lambert, i unghundsklassen.  I Österbybruk i våras blev Lambert bästa hane, men idag fick han nöja sig med en andra plats i unghundsklassen.

Maria och Lambert

Lambert

Vi ställer ju inte ut Busfröet längre.  Dels för att det vore orättvist mot alla andra utställare, eftersom Busfröet är snyggaste grabben i stan, och dels för att Busfröet inte tycker det är så roligt med utställningar.  Gräsmattor är till för att leka på, inte trava runt i koppel, säger han.

Klockan fem åkte vi därifrån, och var hemma klockan sex.  Både jag och Busfröet är utmattade nu.

Och i morgon ska jag göra om det, men då får Pipleksaken följa med istället.

Mera utställning

I dag var jag iväg till utställningen i Gimo igen, den här gången för att kika lite på min nya favoritras - Berger de pyrenées a poil long.  Det verkade vara mer folk idag, och roliga raser var det också.  Många vall- och jaktraser att titta på.

Jag väntar ju otåligt på en valp från Jomgardens kennel, och medan jag väntar passar jag på att träffa så många berger som möjligt.  Hittills har jag ju träffat ett par olika uppfödare, varit iväg och kikat på vallning och nu även på utställning.

Marie som har Jomgardens kennel var inte där idag (hon väntar väl lika otåligt som jag på att Caramell ska valpa, det är ju vilken dag som helst nu) men några av hennes hundar var där.  Men bara Face race, inga poil long.

Däremot var Sara från Kennel Dirgis där med sin veterantik Ättan.

Här kommer lite berger bilder.

Såna är cadenetter vill jag ha på min blivande hund.  Jag tycker det är skitsnyggt!

Vem kan motstå ett sånt här ansikte?

Domare för dagen.  Jag tyckte hon var väldigt trevlig.

Sara och Ättan

Ursäkter och utställningar

Det var ju ett tag sen jag skrev nåt. Jag skulle kunna skylla på att jag har haft för fullt upp med hundarna för att hinna, men det är inte sant, för vi har tagit det väldigt lugnt i ett par veckor.

Jag skulle kunna skylla på att jag inte haft nåt vettigt att skriva om, men det har ju aldrig hindrat mig förut.

Jag har väl egentligen ingen bra ursäkt, utan har helt enkelt inte kommit mig för att skriva.

Men i dag har jag varit iväg på utställning i Gimo.  Hundarna fick stanna hemma, för jag släpade med mig mamma och hennes kusin som var på besök från Värmland, och vi skulle stanna och käka lunch på vägen hem, och då ville jag inte ha hundarna i bilen eftersom det var så varmt.

Utställningen var lite halvtråkig tyckte jag.  Bara 40 kineser, och väldigt lite publik runt ringarna.  Men jag träffade Busfröets uppfödare, och det var jättetrevligt.  Men det var väl egentligen dagens höjdpunkt, för så mycket mer roligt blev det inte.

Jag köpte lite prylar till hundarna så klart.  Ett nytt halsband till Busfröet, och varsin t-shirt till dom.

Pipleksakens tröja står det security på, fast han är världens sämsta vakthund.

Busfröet fick en camoflage t-shirt med "certified killer" på. Och det passar ju bra, för han är ju en hejjare på att fånga och äta flugor :-)