onsdag 30 november 2011

Som ett brev på posten

Idag fick jag en trevlig liten leverens.  Det ringer på dörrklockan och där står Ubbe, med en älgklöv i handen och ett stort leende.  Varsågod, säger han innan han försvinner igen i mörkret.

Så imorgon blir det viltspår för Busfröet för första gången.  Spännande!!!!  Busfröet tyckte att det var spännande redan då, där vid dörren när Ubbe stod och viftade med älgklöven som droppade blod över hela golvet.  Busfröet tyckte det var så spännande så han ylade och sjöng så där dom bara han kan göra, i säkert tio minuter.  Han stod vid kylskåpsdörren och sjöng en hel aria om hur spännande han tyckte att det var med älgklövar.

Så i morgon bär det av till skogs för Busfröet och matte-hundnörd.

Watch this space!

onsdag 23 november 2011

Man vet att man är hundnörd när...

...man uppdaterar sin facebook status med "Vandrar runt i Uppsala med ett halvt kilo vom i handväskan." och inte en enda människa ifrågasätter det!

Föreläsning med Kent Svartberg

I kväll har jag varit i storstaden Uppsala och lyssnat på Kent Svartberg.

Det var otroligt intressant och lärorikt, fyllt av många "det där måste jag bli bättre på"-upplevelser, och även flera "det där gör vi ju redan, vad bra!"-upplevelser. 

Kent pratade om hundars grunläggande emotioner, eller känslor.  Och han ställde frågan "Vilka känslor kan du väcka hos din hund?  Och hur ofta brukar det ske?"  Det var en bra tankeställare tycker jag.  Att verkligen sätta sig ner och tänka, "har jag gjort min hund glad idag?  Hur ofta?  Har jag gett min hund trygghet och tillit idag?  Får min hund positiv förväntan av mig?"  Själv tycker jag att jag är bra på sånt under själva träningspassen, när man verkligen är fokuserad på sin hund.  Men jag ska tänka mer på det i stunderna mellan träningen också.  Att glädja mina hundar mitt uppe i vardagen, bara för att, liksom.

Det var en massa mer också som han pratade om, om hur man bygger en bra relation till sin hund.  Men han är nog offantligt mycket bättre på att förklara det än vad jag är.  Därför rekommenderar jag alla att gå på en föreläsning av honom, om tillfälle finns.

tisdag 22 november 2011

Lek i läxa

I går började den nya kursen som jag anmält mig till.  Det är en online kurs för Fanny Gott på klickerklok.se.  Jag ville gå hennes grundkurs under sommaren med Busfröet, men eftersom Pipleksaken krävde så mycket av både mig och Sambo så kände jag att det inte var riktigt läge för det.  Sen såg jag att dom erbjöd grundkursen online.  Men platserna tog slut på en gång och jag kunde ändå inte vara med.  Då gav jag upp, och tänkte att jag kunde gå nästa år istället.  Men så körde dom igång en ny onlinekurs strax därefter, och den här gången kom jag med.

Jag valde att medverka som observatör.  Eller, nja, det var dom enda platserna kvar.  Men det är jag helt nöjd med.  För på det viset kan jag traggla i bakgrunden med alla övningarna, och sen lagom tills nya valpen kommer så kanske jag vet vad jag pysslar med, och kan köra samma saker på honom.

I alla fall, i går gick kursen av stapeln.  Lektion 1 är lek.  Den går ut på att lära hunden att leka med föraren, och verkligen uppskatta det.  Tanken är att kunna utnyttja leken som belöning, och som en del av annan momentträning, till exempel apporten.

När man har en liten nakentjofräs så är inte föremålsintresset så stort, kan jag ju meddela.  Så jag har satt ganska basic mål för tiden fram till nästa lektion.  Jag vill helt enkelt att Busfröet ska tycka det är superroligt att leka med mig.  Varje gång.  Vilket kanske inte låter som nån större bravad, för Busfröet tycker ju att lek är roligt.  Men bara ibland, när han vill.

Så, det är målet, att lära Busfröet att leka när jag vill, inte bara när han vill.

Sen är det tänkt att man ska lägga in annat i lekandet också, tex snabbt greppande, viktförskjutning bakåt, avlämning av leksak, fokus på leken, osv.  Men vi börjar med att han helt enkelt leker. 

greppandet och viktförskjutningen är han redan väldigt duktig på, när han väl kommer igång och leker, för det har vi redan tränat på i all oändlighet.  Och nostarget har vi ju också tränat in, för framtida överlämnande.  Så helt hopplöst känns det inte.  Förutom när jag försöker få igång honom till lek och han bara tittar på mig som om jag vore korkad och vandrar därifrån.

Jaja, vi har två veckor på oss att leka.  Och leka.  Och leka.

lördag 19 november 2011

Busfröet spårar igen...bättre än aldrig förr!

I dag tog vi oss i kragen, Busfröet och jag.  Det var verkligen länge sen vi spårade.  Jag bestämde mig för att ta en paus i spårandet under sommaren, för jag upptäckte att jag ställde aldeles för stora krav på stackars Busfröet.  Och för att bryta en dålig vana så bestämde jag mig för att lägga spårandet på hyllan ett tag.  Och det gjorde jag.  Tills idag.

Solen skiner, det är plusgrader och alldeles underbart att vistas utomhus.  Så då passade jag på att lägga ett spår.  Det var ju som sagt länge sen vi spårade, (så länge sen så jag inte ens hittade min braiga magväska med färgade klädnypor som jag brukar snitsla spåret med.  Istället fick jag klippa remsor ur bajspåsar att snittlsa med, men det gick ju bra det med.) så jag tänkte att jag skulle göra det lätt för Busfröet.  Tanken är ju att man ska lyckas med det man gör, då är det ju dumt att lägga ett svårt spår så här första gången.

Jag tog små steg, a la pingvin-stil, för att det skulle bli lättare för Busfröet att följa spåret.  Men jag använde inget som helst godis i spåret.  Sen gick jag lite slingrit genom skogen.  Inte rakt, för det är ju svårt när det står träd och stenar i vägen, men inga vinklar heller.  Lite slingrigt, helt enkelt, så att det inte skulle vara helt självklart var han skulle gå.  I ungefär 30 meter, uppskattningsvis.  Eller 40, vad vet jag?  I spårslutet la jag en stoooooor näve med hemmagjord levergodis.  Sen lät jag spåret ligga i två timmar.

Kom ihåg att det är länge sen vi spårade, upprepade jag som en mantra när jag och Busfröet gjorde oss redo.  För jag ville ju inte bli besviken när det gick åt pipsvängen.

Men det gjorde det inte!  Inte alls!  Inte minsta lilla!  (jo, okej, minsta lilla, i en halv sekund när Busfröet tappade fokus och undrade vad fan vi höll på med, men annars så var det inte minsta lilla pipsvängigt!)

Jag visade honom spårstarten.  Spåra, sa jag i min bästa matte-hundnörd röst.  Va? sa han i sin inte så bästa spårhundsröst.  Spåra, upprepade jag, och tyst för mig själv så påminde jag mig om att det var länge sen vi spårade.

Och då gjorde han det!  Spårade alltså.  Bara så där, hux flux liksom.  Nosen i backen och framåt gick han.  Precis där jag hade lagt spåret.  (Det visste jag ju, eftersom det hängde så käcka bajspåsstrimlor i var och varannan gren.)

Efter några meter gick det som sagt åt pipsvängen lite.  Men bara liiiiite.  Så, nu har jag spårat, är vi klara nu? frågade han mig.  Nej, svarade jag i min bästa matte-hundnörd röst, spåra.

Och då gjorde han det!  Hela vägen till slutspår, utan att stanna och fråga om vi var framme ännu, utan att stanna och pinka, och utan att lämna spåret för att gå på egna äventyr.  (hm, ja, okej, han lämnade spåret en gång för att gå på egna äventyr, men när jag inte följde efter så gick han tillbaka, mumlade nåt om det var ett fasligt långt spår, och fortsatte i rätt riktning.)

Vilket duktigt litet Busfrö jag har!  Och vilken duktig matte-hundnörd jag är.  För i vanliga fall hade jag rusat ut och lagt ett till, längre och svårar spår på en gång.  Men inte nu, för nu ska jag vara coollugn och sansad, och kanske lägga ett likadant spår om ett par dagar.  Kanske.  Eller inte.  Jag kanske till och med väntar i tre hela långa dagar innan jag lägger ett till spår.  Som är lika långt.  Och lika lätt.  Eller nästan lika lätt i alla fall.

onsdag 16 november 2011

Pipleksaken blir allt modigare

Tillbaka på UHVLKK ikväll för ring och koppelträning med Pipleksaken.  Modet blir allt starkare, och den här gången var inget undantag.  Första gången var det Malin som höll i träningen, andra gången var det Christianne och i kväll var det Angelica.  Så på tre veckor har han övat sig på att hälsa på tre vilt främmande människor.  Och inte bara hälsa, utan att låta sig klappas och hanteras och klämmas och kännas.

Nästa onsdag är det ingen ring och koppelträning, för då ska jag på föredrag och lyssna på Kent Svartberg.  Föredraget handlar om relationen mellan människa och hund.

Och på måndag börjar grundkursen för Fanny Gott. 

Det är mycket på gång nu.  Härligt!

måndag 14 november 2011

Busfröet skriver dagbok

Eller nej, det gör han ju inte, för han är för liten för att lära sig skriva ännu.  Men jag skriver dagbok åt honom.  Träningsdagbok.

Jag fick ett tips om att just skriva träningsdagbok förbättrar träningen.  Och vet ni, det är sant.  Jag har bara skrivit i några dagar, men jag märker redan skillnaden på träningen.  Man blir liksom mer fokuserad på vad man behöver förbättra, och jobbar på det, istället för att bara stå och stampa på samma ställe hela tiden.

Jag är inte så avanserad i mitt dagboksskrivande, jag antecknar vad vi tränade, hur det gick och vad vi behöver göra till nästa gång.

Just nu tränar vi på avlämning av apport (som fortfarande består av en leksak, men en vacker dag blir det träapport som gäller), fotgående (som ju Busfröet har kunnat länge, men nu vill jag jobba in lite svängar och halter)  och hundmöten.  Busfröet tror ju att alla hundar och människor finns på denna planeten för hans nöjes skull, och tycker att matte-hundnörd är jätte elak som tvingar honom att gå förbi utan att få stanna och leka.  Han talar gärna om hur elak matte-hundnörd är, för alla han möter, genom att pipa, yla, skälla och vara allmänt pinsam.

Eftersom vi bor på landet så är det ju inte så hundtätt.  Eller, jo, det är det, varenda kotte här har hund, men eftersom det inte finns så många kottar, så kan det ibland gå flera dagar innan man passerar en hund.  Därför går träningen inte så fort framåt.  Men nu har vi lagt upp den lite annorlunda, och så för vi ju dagbok, så nu hoppas jag att det ska gå framåt.  Busfröet ska ju även få följa med på Pipleksakens ring och koppelträning, och där finns det ju gott om hundar som han kan beklaga sig till om hur elak matte-hundnörd är.

söndag 13 november 2011

Pipleksaken är kär

Pipleksaken, som ibland kan ha lite svårt för nya människor, har förälskat sig i min klasskompis S.  Jag och S hade stämt träff på lördagkvällen för att dränka våra sorger efter ett matteprov som inte gick som vi önskat.  Vi bestämde oss för att vara hemma hos mig, så skulle jag laga mat och S skulle blanda strawberry daquiris.

Från första sekund när S klev in igenom dörren så limmade Pipleksaken fast sig vid henne.  Han följde henne överallt, klättrade på henne, pussade på henne, och var allmänt upp över öronen förälskad.  Tillslut var jag tvungen att bära bort Pipleksaken och ge honom till Sambo (som höll sig undan nere i spelrummet hela kvällen).  Men det tog inte många minuter innan Pipleksaken var tillbaka och skulle prompt klättra upp på S axel för att kela.

S däremot var inte lika förtjust.  "Jag vill helst inte klappa på dom, det känns lite obehagligt" kläckte hon ur sig efter två minuter i mitt hem.  Men Pipleksaken struntade i det.  Och i slutet av kvällen hade dom funnit varandra, hon och Pipleksaken.  "En sån här skulle man ha.  Dom är så varma och mysiga." sa hon medan dom gosade.

onsdag 9 november 2011

fortsatt ring och koppelträning

Pipleksaken och jag har tillbringat kvällen i ett kallt ridhus utanför Lövstalöt igen.  Och det gick ännu bättre än förra veckan.  Den här gången gick det jättebra att hälsa på andra, även om han var lite försiktig.  Vi gjorde även flera övningar där vi passerade andra ekipage väldigt nära, och det gick hur bra som helst.  Sen bytte vi hundar ett tag, och även det gick bra.

Nästa vecka ska jag försöka övertala Stinky att följa med, så kan Busfröet också vara med och träna lite koppelvett.

söndag 6 november 2011

Från åtta veckor till åtta månader

Idag fyller Pipleksaken åtta månader.  Jag tycker fortfarande att han är en pytteliten valp, men så är ju inte fallet.  Här kommer en hel bildkavalkad av Pipleksaken som nyinflyttad 8-veckors valp.










fredag 4 november 2011

Handtarget

Nu har Busfröet lärt sig handtarget, eller nosduttar mot handflata, på ren svenska.  Tanken är att vi ska använda den i apporten, för att få en snygg överlämning.  Men innan det så kommer vi använda leksaker i träningen.  Men vi har ju bara kört ett träningspass, så vi har inte kommit så långt. 

Själva handtargeten lärde han sig på tre sekunder blankt.  Svårare är det att få honom att lämna över leksaken.  Förtillfället släpper han den halvvägs tillbaka till mig och springer fram och nosduttar så glatt så, utan leksak.  Men som sagt, vi har ju bara haft ett kort träningspass, så resten kommer när det kommer.

onsdag 2 november 2011

Ring och koppelträning

Jag och Pipleksaken har varit iväg på ring och koppelträning med UHLKK.  Det anordnas varje onsdagkväll i ett ridhus utanför Lövstalöt, fram till i vår. 

Det gick ugnefär som jag trodde att det skulle göra.  Skällande hundar var inga problem, Pipleksaken rörde inte en min.  Men att hälsa på främmande människor, det var skiiiiiiitläskigt.  Vi löste det genom att låta honom slippa det.  Och då gick det lite bättre.  Då vågade han sig fram för att sniffa lite byxben.  Och efter en timma av att alla struntade i honom, så kunde han även stå på bordet och bli kollad i munnen.  Framsteg.

Rörelsemässigt var han suverän.  Jag upptäckte att han hade lättare när jag sprang runt ringen än när jag gick.  Då fokuserade han mer på springandet, och struntade i allt runt omkring (typ goa lukter på marken, vad hunden bakom gjorde, osv).

Allt som allt så var det en mycket givande timma.  Och slitsam!  Nu ligger Pipleksaken och snarkar som en liten gris, och jag är alldeles genomsvettig av allt spring.

Busfröet har också fått sig lite koppelträning idag.  Jag ökade vikten i klövjeväskan och tog en tur med Busfröet i eftermiddags.  Jag har gett mig fan på att kunna promenera båda hundarna samtidigt med stil (till skillnad från hur det ser ut i dagsläget när jag promenerar båda tillsammans.  Då springs det kors och tvärs, hoppas över och kryps under, en tvärnitar för att lukta på något medans den andra drar som en tok framåt för att lukta på något).  Så nu är jag inne i en koppelträningdrajv med dom var och en.  Målet är förståss att när dom båda har hajjat det här med snyggt koppelgående på egen hand, så kan dom även sköta sig tillsammans.

Busfröet skötte sig jättefint, så jag belönade med godaste godiset, och även med frikommando med jämna mellanrum.  När Busfröet får frikommando på promenad så vet han att han får lukta och pinka hur mycket han vill, och för Busfröet så är det den bästa belöningen.  Till och med bättre än det godaste godiset.

Och det roligaste är att när Busfröet har luktat lite, och pinkat lite, så återgår han direkt till min sida, för helt plötsligt har han förstått att om han går där fint och ordentligt, så får han tillåtelse att lukta och pinka ännu mer.  Han är smart, mitt lilla Busfrö.