måndag 31 december 2012

2013

Så var det här året i stort sett över, med allt vad det har medfört.  Det bästa som hänt det här året är att Odågan blev del av vår familj.  Och det värsta med året var när vi miste vår älskade lilla Pi.

Inför 2013 har vi storslagna planer, jag och hundarna.  Under kommande året är det tänkt att Odågan och jag ska bli startklara i lk1 och appelspår.  Och Busfröet och jag längtar till våren så vi kan börja viltspåra igen.  Och Busfröet ska lära sig att stå på händer, det har jag bestämt.  Men för tillfället så ids jag inte skotta fram dörren till boden för att gräva fram en planka, så det får vänta.

Det blir även ny design på bloggen, med ny header och namn.  För det skär lite i hjärtat varje gång jag ser den.  Men än är jag inte riktigt redo för det.

Om ett tag tänkte jag blogga lite mer detaljerat om planerna för 2013, men det ids jag inte just nu.

Gott Nytt År till alla önskar Busfröet, Odågan och matte-hundnörd

lördag 22 december 2012

Var är min andra sko

Jag har tidigare nämnt Odågans förkärlek för att vandra iväg med våra skor här hemma.  Har man glömt att ställa upp skorna på hatthyllan så får man räkna med att leta sig fördärvad efter minst en sko.  Här kommer en liten bildkavalkad på några såna tillfällen.






måndag 17 december 2012

Ja må han leva!

Nu är Odågan stora pojken.  Ett helt år gammal idag!!!  46cm hög (väldigt vetenskapligt mätt med en bok, en penna och ett snöre) 15,2 kg tung och så här snygg:


Stora Stockholm

Igår var vi iväg på vår officiella utställningsdebut, jag och Odågan.  Och det kunde inte ha gått bättre, tycker nog både han och jag.  Eller jo, det kunde ju ha gått mycket bättre, resultatmässigt, men vem bryr sig om ett ynka litet resultat när man har en Odåga som stod som ett ljus på bordet och lät både domare och domaraspirant känna igenom varenda millimeter av kroppen.  Att springa runt i ringen gick lite sämre eftersom Odågan var lite osams med underlaget, men han ställde upp sig som en stjärna och tog det hela med ro.  (Han tog sig till och med en tupplur medan vi väntade på vår tur i ledet.)

Och så här löd kritiken:

Mycket god typ, lite stor.  Bra maskulint huvud.  Korrekt bett, lite stora runda ögon, bra hals.  Lite knappt vinklad fram.  Bra vinklad bak.  Välutvecklat bröst för åldern.  Lite avfallande kors.  Bra päls, enkla sporrar.  Rör sig ostabilt fram och bak.  Fint temperament.

Så för dagen så nöjer vi oss med vårt Very Good.  Fast Odågan är nog mest nöjd med att få pussa på sin Åsa.

Lillasyster däremot blev Juniorvinnare och tog sitt andra cert.

Och så träffade jag Busfröets uppfödare.  Det är alltid lika trevligt.  Dom hade haft en riktigt framgångsrik dag.  Busfröets brorsa Lambert kom 4:a i Championklass bland stor konkurrens.  Dessutom åkte dom hem med en Juniorvinnare med cert.  Grattis!

Självklart tog jag med mig kameran till utställningen, och självklart tillbringade kameran hela långa dagen längst ner i väskan utan att se dagens ljus en enda gång.  Men vartefter som andra, mer smarta personer lägger ut bilder från dagen, så snor jag dom och lägger ut här.

Lite senare under dagen (typ när solen har vaknat och det finns dagsljus) så ska jag ta lite bilder på Odågan och lägga upp här.  För idag är ingen vanlig dag.  Idag är Odågans födelsedag!  Så jag återkommer under dagen med vikt, höjd och bilder.

måndag 10 december 2012

Saker vi tränar just nu

Inför Stora Stockholm:
*  Burträning
*  Stå på bord

Inför kommande lydnadskarriär:
*  Ingångar
*  Loss (apporten)

Bara för att:
*  Slalom mellan benen
*  Att tända och släcka lampor

söndag 9 december 2012

Morgonsnack i soffan.

Odågan och Busfröet diskuterar om vems tur det är att sitta i matte-hundnörds knä.


tisdag 4 december 2012

Bir och Bim

I går fyllde mina små prinsar fyra veckor.  Dom fortsätter att växa och frodas.  Bir väger nu 873 gram och Bim väger hela 1072 gram.  Riktiga små smörbollar är dom.  Jag hade tänkt filma dom, men dom var ungefär lika aktiva som ett par döda hamstrar, fastän jag petade och ruskade på dom.  Så ni får nöja er med en bild istället.  Förhoppningsvis har dom piggnat på sig lite inför mitt nästa besök om en vecka.


lördag 1 december 2012

Ja se det snöar

Här  har vintern kommit med buller  och bång.  Det firar Odågan genom att skutta runt i djup snö.








Och om ni undrar var Busfröet håller hus i all snöyra..........








fredag 23 november 2012

BPH

I går kväll var jag iväg på föreläsning där Kent Svartberg pratade om BPH.  Halva föredraget handlade om hundars personlighet ur etologisk synpunkt, och andra halvan handlade om hur BPH är framtaget och utvecklat och hur dom två delarna hänger ihop.  Han pratade även om hur BPH skiljer sig från MH, och vilka områden av BPH som kan tänkas ha eventuella felkällor.

Nu är ju jag redan lite Kent-Svartberg-frälst så jag är väl inte helt objektiv i min bedömning, men BPH lät som ett väldigt bra alternativ till MH för oss som inte har brukshundar.  Tex beskrivningen av hundens reaktion på skott ger en mycket mer rättvis bild än i MH-beskrivningen.  I MH är det ju inte helt ovanligt att jakttränade hundar får en 5:a på skott eftersom dom reagerar starkt på skott.  Men dom ska ju reagera på skott, och det är stor skillnad på en hund som reagerar med attityden Tjoho!  Ett skott! och dom som reagerar med att vilja fly eller visar annat obehag.  I BPH så graderas istället hunden på vilken sida av possitiv-negativ skalan den reagerar på.

BPH är även framtaget med lite mindre hundar i åtanke.  Hunden får tex leka med en egen leksak för att bedömma lekfullhet.  (Det intressanta här är att inom tex Sheltie så visar dom testade hundarna sig ha ett mycket lägre intresse för lek än genomsnittet av hundar överlag, vilket ogiltigförklarar den gamla leksaken-är-för-stor-för-min-hund-ursäkten som används flitigt av småhundsägare inom MH)  Men man ska även komma ihåg att det egentligen inte är ett stort nog antal hundar inom vissa raser (bla Sheltie) som testats ännu för att få ett statistiskt tillförlitligt underlag.


En väldigt intressant kväll med mycket tänkvärt.

torsdag 22 november 2012

Bra jobbat

Bra jobbat!  Så sa Moa Persson till mig och Odågan när vi var på ringträning i tisdags.  Och jämför man med vår debut på ringträningen så har vi ju kommit jättelångt.  För den här gången kröp inte Odågan upp i min famn och högg vilt omkring sig när han skulle stå på bordet.  Istället stod han där, lugnt och stilla, pussade lite på Moa och viftade lite lojt på svansen.  Och när vi sprang så låg han inte som en ål på backen för att komma undan alla läskiga hundar.  Istället travade han fint vid min sida i slakt koppel.  Och när jag skulle ställa upp honom så la han sig inte platt som en pannkaka på betonggolvet.  Istället stod han snyggt och fokuserad med glatt viftande svans hur länge som helst.  Han är duktig, min Odåga.

onsdag 14 november 2012

Prinsarna växer och frodas

Igår var jag på besök hos Malou, med Tippa och hennes små prinsar som jag ju är typ gudmor till.  8 dagar gamla har dom hunnit bli och tjocka och goa är dom.  Och världens coolaste namn har dom fått.  Det var Odågans bästa kompis Bonnies matte som kom på namnen.  Bir och Bim heter dom numera.

Bir som såklart var först ut vägde 142g vid födseln, och en vecka senare väger han 324g.  Sötnosen Bim har blivit en riktig tungviktare, från 143g till 363g på en vecka.

Mamma Tippa med prinsarna Bir och Bim.  Tippa föredrar en spartansk tillvaro i valplådan.  Varje gång man bäddar med vetbädd eller filtar så släpar hon i väg dom till andra änden av rummet. Tur att prinsarna är mörka så man inte ser trycksvärtan på pälsen.

söndag 11 november 2012

Odågan och Busfröet talar samma språk

Hittade den här filmsnutten från ca ett halvår sen.  Odågan och Busfröet har alltid varit bra polare.  Dom förstår liksom varandra.


onsdag 7 november 2012

Ringträning

Numera är jag och Odågan alldeles för upptagna med annat på tisdagar för att kunna åka iväg till tisdagsträning på klubben.  Det tycker vi är synd.  Men istället åker vi en himla massa mil för att gå på ringträning med Svante Frisk och Moa Persson.  I går var vi där för tredje gången.  Det är jättenyttigt för Odågan att få vara i en sån miljö.  Inomhus och fullt med hundar och människor och trångt och konstig akustik osv.  Så bara det är ju jättebra träning för Odågan (och för matte-hundnörd som också behöver miljötränas ibland).  Och så har vi börjat bli riktigt duktiga på det där med att ställa upp på bordet.  Odågan står alldeles blick-stilla och låter domaren känna igenom honom och titta på tänder utan minsta krångel.  Matte-hundnörd behöver bara bli lite smidigare med att lyfta upp Odågan och ställa honom till rätta, så blir allt perfekt.  Som med precis allt annat i vår träning så är det egentligen bara jag som behöver tränas.  För gör jag rätt, så gör Odågan rätt.  Det är sällan man måste lära honom att göra något, snarare så behöver jag bara bli tydligare med att säga vad jag vill att han ska göra.  Och när jag gör det, så är han oslagbar på det mesta.

Tillbaka på hemmaplan så fortsätter Odågan att träna på att stå på bord alldeles själv, utan att man ber om det.


måndag 5 november 2012

Barnmorska. Eller valpmorska.

Idag har jag fått förmånen att vara med på det mest fantastiska äventyret!  Klockan 0600 i morse ringde min telefon och bästa Malou säger Nu är det snart dags.

Så jag slänger på mig kläderna, väcker Sambo och babblar något otydligt om att han måste ta hand om hundarna idag och så åker jag iväg.  Dimmigt är det.  Som havregrynsgröt ungefär så jag kör sakta sakta och klockan hinner bli 0700 innan jag är framme hos Malou.  Hoppas ingen valp har hunnit komma ännu.

Men det hade den inte.  Och inte kom den klockan 0800 heller.  Och inte klockan 0900.  Men när köksklockan slog tolv, precis då kom den, den första lilla valpen.  En liten hanvalp på 142g.  Han fick bo i min bh ett litet tag, för han var lite kall.  Sen var det dags för nästa.  12.25 kom nästa lilla hanvalp, en tungviktare på hela 143g.  Och så väntade vi.  Och väntade.  Och väntade.  Men några fler valpar kom det inte.

Så nu är jag moster, eller gudmor, eller vad man kan tänkas vara när man har varit med och förlöst en kull.


 
Tibetanska spanieln Tippa och hennes två valpar.




En av valparna tittar fram.

fredag 2 november 2012

Uppdatering

Det är ganska exakt en månad sen jag bloggade sist, upptäcker jag när jag kikar in här i förbifarten.  Så nu får det vara nog med pausande.  Nu är vi tillbaka.

Och livet pausar ju inte bara för att bloggen gör det.  Odågan och jag har varit iväg och vallat igen, den här gången under en heldag som var kennelträff.  Det var riktigt kul att träffa andra Jomgardare, både hundar och ägare.


(bilder tagna av Mari Jomgart)

Vi har avslutat lydnads och spårkursen och har fått massor av nyttiga tips och övningar från instruktören Eva.  Spårandet lägger vi på hyllan i några månader för annars misstas man väl för en älg och skadeskjuts mitt ute i skogen.  Men lydnaden kör vi vidare med över vintern.  Tanken är att vi ska vara klara att ställa upp i ettan till våren, men vi får ju se hur det blir med det.

För tillfället ligger jag och Odågan i hårdträning inför utställning på Stora Stockholm i december.  Eller hårdträning är väl kanske att ta i, men en gång i veckan kör vi 11 mil (!) till ringträning med Moa Persson och Svante Frisk.  Vi har varit där två gånger hittills och har redan gjort stora framsteg.  Som i så mycket annat så är det mest jag som behöver tränas, Odågan är ju duktig på det mesta.

Agilitykursen fortsätter framåt.  Vi kör ju agility mest för skojs skull och har inga höga ambitioner för framtiden, men vi har riktigt roligt när vi tränar, jag och Odågan.

För övrigt så växer Odågan så han knakar.  46 cm hög och 15kg tung.  Och så snygg så sticks i ögonen när man tittar på honom.

(bild tagen av Mari Jomgart)

Och Busfröet då?  Han är glad att hösten är här, för då tänds det brasor i kaminen som man kan ligga framför hela långa dagen.



Han har även tagit på sig rollen som förste-tröstare till Sambo, som tog det väldigt hårt när vi förlorade älskade lilla Pi.

Det var en snabb uppdatering om vad som hänt och skett den senaste månaden.  Jag lovar att det inte dröjer en månad innan nästa inlägg.

Nu ska jag läsa alla andras bloggar också, och det lär ju ta ett tag, för det är ju en månad sen jag gjorde det också.

tisdag 2 oktober 2012

Vall-läger

Odågan och jag har tillbringat helgen på vall-läger tillsammans med andra berger och berger-ägare.  Temat för helgen var LERA.  Hundarna spolades av två gånger per dag, och det hade nog vi tvåbenta också behövt.  Men roligt hade vi.  Här är lite bilder.

Så här lerig blir man av att valla får i två dagar.  Eller så här lerig blir man av att valla får i två minuter, rättare sagt.



Odågan passar på att vila sig lite mellan varven.  Jessie och Alenya har i alla fall vett nog att inte ligga i leran.



Odågan börjar fatta det här med avstånd och tryck.  Och matte-hundnörd börjar fatta det här med att balansera flocken.




Gunilla och Alenya vallar som om dom aldrig hade gjort något annat.




Åsa  och Jessie på väg mot fåren.


tisdag 25 september 2012

Största sorgen

Pipleksaken har inte tagit någon nämnvärd plats här på bloggen på senare tid, och det finns en anledning till det.  Dom senaste månaderna har han sakta men säkert försämrats, och idag hos veterinären fick jag min värsta rädsla bekräftad.  Det är dags för vår älskade Pi att få somna in.  Det kommer nog vara ganska tyst här på bloggen ett tag framöver, för det är svårt att skriva glada inlägg om sina fantastiska hundar när ens hjärta brister.


måndag 24 september 2012

Vad glad man blir....

...när allt går bra i träningen.  Idag har vi tränat vidare på våra agilility övningar, raksträckor, mjuka svängar och tajta svängar.  Och Odågan var så o-odågig som man kan bli, med andra ord inte odågig alls.  Han tog varje sväng precis som han skulle, fastän jag försökte lura honom med att lägga ut belöning på fel ställe.  Ibland blir man ju så stolt så att hjärtat spricker.

Busfröet fick också vara med och träna, på hans Busfrö-vis.  Och vi hade lika roligt tillsammans som Odågan och jag hade.

Jag har varken bildbevis eller filmbevis att bjuda på, så ni får helt enkelt lita på att jag faktiskt har dom bästa hundarna i hela världen. 

lördag 22 september 2012

Spårkurs

Att vara ute i skogen oavsett väder, det är grejer det.  Och vilken tur då att vi hade så jätte mycket väder just idag, då vår spårkurs började.

Vi är sex stycken på kursen.  Tre stycken springerspaniel (varav en är Harry, som vi gick valpkurs tillsammans med) och två vita hedehundar (Bonnie och Bosch, som vi ju också känner sedan gammalt) och så Odågan förstås.  Men Bonnie och Bosch kunde inte vara med idag, för dom var iväg och spatserade runt i utställningsringarna.

Klockan tio samlades vi alla vid klubbens spårskog inför förmiddagens äventyr.  Först la jag ett spår på 150 meter, med en vinkel, som fick ligga i en kvart.  Det var inga problem för Odågan.  Visserligen fick han för sig mitt i spåret att han skulle ta sig en sväng-om i naturen, men när han inte hittade något av intresse så återgick han till spåret enda till slutet, där en leksak och en korvbit väntade.

Andra spåret la jag lite längre, men utan vinkel, som fick ligga i dryga halvtimmen.  Och där var det inga problem heller.  Han tappade spåret i början, men efter ett par slag var han tillbaka igen, och fort gick det.  Jag fick springa för att hinna med där han ångade fram med nosen i backen och en raket i rumpan, enda fram till slutet där han hittade sin leksak.

Sen var det meningen att vi skulle gå ett tredje spår, men vid det här laget så hade Harrys matte virrat bort sig någonstans långt inne i skogen, och kom inte fram fast vi alla ropade.  En väldigt lång tid senare kom hon vandrandes ur skogen och konstaterade att hon hade nog gått lite vilse.  Då bestämde vi oss alla för att dricka lite kaffe och sen åka hem, innan nån annan (antagligen jag) också gick vilse.

Vad gott det är med kaffe och smörgås mitt i skogen där man står i regnställ och gummistövlar, tillsammans med andra hund-nördar och pratar strunt.

Sen åkte vi hemåt, Odågan och jag.  Det är en tungt sovandes Odåga som snarkar i soffan nu.

fredag 21 september 2012

Debutplaner

Jag har en finurlig debutplan, säger jag till Humlespunkarnas matte medan vi strosar över maden med hundarna virvlandes och svischandes förbi ned jämna mellanrum.  Vi väljer en gren som vi egentligen aldrig har tänkt tävla i, och så gör vi det ändå, bara för skojs skull liksom.  Typ freestyle, eller HTM, eller rallylydnad.   Fast inte freestyle.  Men typ HTM eller rallylydnad.

Och det tyckte Humlespunkarnas matte var en alldeles lysande idé, att debutera i typ freestyle eller HTM eller rallylydnad.  Fast inte freestyle, det var vi båda överens om.

Sen blev det kväller, med god mat och ett glas vin.  Eller två.  Det måste ha varit två, för helt plötsligt säger Humlespunkarnas matte Fast vi skulle kunna tävla i freestyle.  Det skulle vi.  Och så nickade hon så där övertygande som hon gör och fyllde på med lite mer vin i glasen.  Men då ska vi göra det på riktigt, med rekvisita och tema och riktiga moooooves säger hon.  Och så visar hon sina eminenta freestyle moves.  Och jag visar mina eminenta freestyle moves.  Och där och då, under stjärnklar natthimmel med ett glas vin i handen, bestämmer vi oss för att göra just så.  Debutera i freestyle.  Med tema och kläder och rekvisita och riktiga freestyle moooooves. 

Nu vet jag vad mamma menade när hon förklarade farorna med alkohol för mig i min ungdom.  Det var just såna här tillfällen hon syftade på.


Mitt-i-veckan-äventyr

På tisdagar brukar vi ju åka dom dryga fyra milen till klubben för tisdagsträning.  Och det kan man ju tycka är lite långt.  Men i tisdags bestämde vi oss för att åka lite längre.  Nämligen 55 mil.  För har man fått en inbjudan till Villa Humlespunk för ett mitt-i-veckan-äventyr så tackar man ju inte nej i första taget.

Efter en väldigt lång bilfärd så anlände Odågan och jag ute i obyggden på eftermiddagen och möttes av en liten Spunk och en ännu mindre Humlehund.  Och Humlehunden är verkligen liten som en humla.   Fastän jag sett henne på bild och film flera gånger så kan inget förbereda en för hur liten och humlig hon är i den faktiska verkliga verkligheten.  Pytteliten.  Som en humla.

Vi gav oss genast iväg på en promenad så att hundarna kunde sträcka på benen över maden (alla tre), ta ett dopp i dammen (Spunk), råka plumsa i svart gyttja (Humlehunden och Odågan) och sen avsluta kalaset med att springa i ett grustag.  Och vi kan väl säga så här; mattarna kom bättre överens med varandra än hundarna.  För Odågan kan ju vara lite....odågig.  Och det uppskattas inte alltid, speciellt inte av lite finare flickor.  Men Odågan blev inte ledsen för det.  Fast det beror nog mest på att han inte riktigt är smart nog att förstå att dom inte var så förtjusta i honom.  När Spunk visade honom hur stora och vassa hennes tänder är, och hur högt hon kan fräsa åt honom, då trodde Odågan att hon ville leka.  Och när hon fräste ännu högre så trodde han att hon ville leka ännu mer.

Eftersom det var en agility bootcamp vi hade åkt iväg på så var det väl bäst att bootcampa lite också.  Så det gjorde vi, helaste eftermiddagen lång gjorde vi det.  Och helaste nästa dag gjorde vi också det, med en  paus mitt på dagen då vi tog långrunda i skogen i tre timmar med medhavd massäck.  Det var en mycket trött Odåga som snarkade hårt den natten.  Men nästa dag var han lika pigg som vanligt, och då bootcampade vi vidare under förmiddagen innan vi åkte hem.


Såna här saker bootcampade vi

Och så bootcampade vi en massa annat roligt också, som däcket, och säcken, och distansgriddar, och kontaktfält, och dolda tunnelingångar.

Och så lärde vi oss massor med braiga saker.  T.ex. så lärde vi oss att om man ska externbelöna med godis så måste man använda en stor tung keramikskål, annars tar Odågan belöningsburken i munnen och frivarvar.  I tjugo minuter.  Det är en braig sak att veta.   Och så lärde vi oss att matte-hundörd är ganska usel på agility-handling.  Det är också en braig sak att veta.

torsdag 20 september 2012

Saker man bör tänka på när man ska köra 55 mil

*  Glöm inte massäcken till resan i hemma i kylskåpet.

*  Åk inte hemifrån klockan 0700 för då är du i Stockholm lagom till rusningstrafiken.

*  Kissa innan man åker hemifrån, även om man inte är kissnödig.  För en timme senare är du helt plötsligt kissnödig.  Och om du då råkar befinna dig i Stockholm mitt i rusningstrafiken så är det inte optimalt läge för paus.

*  Dela upp resan i hanterbara delar.  T.ex: Om fyra mil ska vi stanna och rasta.  Om tre mil ska vi stanna och tanka, osv.

*  Bli inte självmordsbenägen när du upptäcker att det enda spännande som lär hända på ett tag är att du ska svänga vänster om 20 mil.


måndag 17 september 2012

Äventyr i dagarna tre

I morgon ger vi oss iväg, Odågan och jag för tre dagars äventyrande.  Så det blir tyst här på bloggen i några dagar.  Men sen har jag ju desto mer att berätta, när jag kommer hem.

söndag 16 september 2012

Fortsatt träning

Här hemma fortsätter agilityträningen.  Nu ligger vi i hårdträning inför nästa veckas agility-bootcamp så vi slipper göra bort oss helt.  Det braiga med att september månad är fullspäckad med lydnad och spår och agility och vallning och bootcamp och läger, det är att man får en lugn och fin Odåga om dagarna.


onsdag 12 september 2012

Tisdagsträning

På tisdagar är det öppen träning på klubben och då brukar jag och Odågan passa på att åka dit och se vad det finns för spännande människor (och hundar) att umgås med.  Oftast så avslutar vi kvällen med att leka med Lillasyster och Bonnie, men igår var ingen av dom där, så istället tränade vi.  Kors i taket. 

Först tränade vi lite agility, så klart, eftersom jag för tillfället är nersmittad med agility-baciller.  Sen tränade vi lite följsamhet i koppel, och följsamhet utan koppel.  Och så avslutade vi kvällen med lite rallylydnad.  Odågan har aldrig provat på det (jag och Busfröet har testat det ett par gånger) förut och det gick relativt bra.  Relativt.  Beroende på vad man jämför med förstås.  Jämför man med dom andra hundarna på klubben så gick det väl inte särskilt bra.  Så därför låter vi bli att jämföra oss med dom.  Istället jämför vi oss med tex en get.  Jämfört med om en get gick rallylydnads-banan, så gick det ganska bra.  Typ. 

Det är den där följsamheten som spökar.  Kan vi få ordning på den så skulle vi slå en get med hästlängder.  Eller getlängder.

tisdag 11 september 2012

Kallbrand?

Om man kör ner stor-tån i backen (för att man är en klant) så tån blir svullen och lila och väldigt väldigt öm, kan man få kallbrand i tån då?  För det tror jag att jag har, kallbrand i tån.  För den gör hiskeligt ont.  Och Sambo-undersköterska (fast numera fys-tränare) bara fnyser och påstår att så inte är fallet, att man visst inte kan få kallbrand i stortån av att köra ner den i backen så den blir svullen och lila och väldigt väldigt öm.  Och så säger han att jag borde ha kylt den så skulle den inte göra lika ont.  Det säger han nu, 24 timmar efter att jag körde ner den i backen så den blev svullen och lila och väldigt väldigt öm (och eventuellt kallbrandig.)  Nu säger han det, fastän det var han som höll i kameran och därmed såg händelsen live, så att säga.  För 24 timmar sen.  Så om ni aldrig hör från mig igen så har jag fått kallbrand i min svullna lila tå och trillat av pinn.

Den dolda sanningen...

Igår visade jag ju upp en liten film på när Odågan och jag tränade agility.  Och så nämnde jag lite i förbifarten att jag var tvungen att klippa bort en del av filmen, eftersom allt inte alltid går som man tänkt sig.  Idag bjuder jag på dom bortklippta delarna...


måndag 10 september 2012

Nya nörd grejjer

Jag samlar på nördiga intressen.  Hundnörd är jag ju, men det är vi ju allihopa =)  Och så är jag biologi-nörd (eller Science-Nerd-Barbie, som en klasskompis kallar mig)  Och nu finns risken att jag kommer bli agility-nörd.  Eller åtminstone uppfattas som sådan.  Men om ni uppfattar mig som agility-nörd så får ni jämföra mig med Humlespunkarnas matte, och då kommer ni snabbt inse att jag åtminstone inte är sååå agility-nördig.  Fast just så agility-nördig som Humlespunkarnas matte är finns det nog ingen annan i hela världen som är.

I alla fall, det här blir ett agilityinlägg.  Fast inte ett sånt inlägg med eminenta banritningar eller diskussioner om bästa vägen mellan hinder 12 och hinder 16, för vi har inga hinder 12 och hinder 16.  Vi har bara hinder 1.  Så det så!

Och så här ser det ut när vi tränar på det hindret:



Jag var tvungen att redigera filmen lite, så ni slipper höra hur jag svär som en sjöman när Odågan råkar sätta tänderna i mitt lår istället för i leksaken.  Och för att ni ska slippa se mig hoppa runt på ett ben när jag råkade köra in stortån i backen för att jag inte iddes sätta på mig skor innan jag gick ut.  Och för att ni ska slippa se mig försöka förklara för Odågan i ungefär en kvart att han måste släppa leksaken ibland också.  Men förutom dom bortklippta delarna så gick det ju ganska bra.  Typ. 


fredag 7 september 2012

Dagens träning....

I går var det vallning (eller vallningsliknande övningar) och idag var det agility.  I förrgår började onlinekursen i handling och veckans lektion går ut på fokus framåt och raksträckor.  Så det har vi tränat, jag och Odågan.

Vi tränade på fokus framåt först.  Egentligen tjuvstartade vi med det för ett par veckor sen genom att sätta Odågan, gå några steg fram, släppa en leksak brevid mig och inte låta han springa fram till den förrän han tittade på den.  Så idag gjorde vi samma sak fast med ett hopphinder i mellan Odågan och leksaken (som för övrigt inte var en leksak idag, utan en skål med bacon i, för idag var leksaker tydligen inte roliga).  Efter två hopp tog jag bort skålen och helt plötsligt har jag en hund som sitter kvar på startlinjen och tittar på första hindret medan jag går ut på banan (om man nu kan kalla ett ensamt litet hopphinder för en bana.)

Men sen blev det bana.  Eller nej, kanske.  Räknas tre hinder på raken som en bana?  Om det gör det så blev det en bana.  I alla fall, Odågan fick sitta vid starten och vänta medan jag gick förbi alla (haha, alla tre) hinder och på kommando så brakade han iväg över alla tre.  Och sen körde vi med att jag stod kvar på startlinjen och vi sprang tillsammans.  Och sen att jag stod halvvägs längs banan och sprang.  Och så på höger sida också, som nog jag tycker är svårare än vad Odågan gör, för jag är så van vid att alltid ha mina hundar på vänster sida.  Men Odågan tycker inte det är svårt, för han går ju ändå aldrig på min vänstra sida, han går ju liksom lite var som helst som han känner för, oftast flera meter framför.

Så körde vi två hopphinder med en tunnel mellan också, fortfarande i raksträcka.  Och det gick också strålande bra.  Speciellt med tanke på att fram tills för tio dagar sen så har Odågan tvärvägrat att ens stoppa in en millimeter av sin kropp i en tunnel, oavsett vad man har lockat med.

Så det är vad vi har gjort idag; fnittrat hopphinder i brakfart och fnittrat tunnlar i inte-brakfart.  Och pausat mycket har vi också gjort, för Odågan är väldigt tydlig med att tala om när han behöver vila sina hjärnceller.  Då lägger han sig pladask ner alldeles platt, som en flundra ungefär, och vägrar flytta på sig igen förrän hjärncellerna har fått sig en rast.  Vilket ju är bra, när matte-hundnörd inte riktigt fattar själv så är det ju bra att åtminstone Odågan är smart nog att ta paus.

torsdag 6 september 2012

Något som nästan liknar vallning

Vi har vallat, jag och Odågan.  Eller, nej, men vi har varit på lektion i vallning.  Det vi egentligen gjorde var väl inte riktigt vallning.  Odågan sprang runt och skällde på fåren, käkade fårbajs och försökte leka med border collien Ella.  Men i små korta stunder så åstadkom han något som nästan kan liknas med vallning. Om man inte tittar allt för noga, och inte vet hur vallning ska gå till, och om man är generös i sin beskrivning, då kan man kalla det för något som nästan liknar vallning.

Dagens lektion var mest till för att vänja honom vid fåren, så att han inte får värsta får-chocken när vi åker på vallningsläger om tre veckor.  Och det har varit en lyckad dag.  För frågar man Odågan så är det en lyckad dag om man har stått och ätit fårbajs.  Och frågar man mig så är det en lyckad dag om man inte blir uppäten av fåren.  Så vi har haft en lyckad dag båda två, jag och Odågan.

tisdag 4 september 2012

Vi har haft sommarlov

Vi har inte varit spårlöst försvunna i flera veckor, vi har bara haft sommarlov, med lata dagar, långa promenader och inget bloggande.  Men nu är det slut på sommarlovet, för i morgon ska Odågan och jag börja en onlinekurs i agilityhandling med Fanny Gott.  Ja, ni läste rätt, jag skrev faktiskt agilityhandling.  Att läsa om Humlespunkarnas agilityfnitter har liksom smittat av sig.  Och inte blev det bättre av att åka till Slottshoppet och se på när Ann-Sofie och Åsa och resten av gänget tävlade agility, då ville man ju liksom också vara med.  Så nu är det gjort, i morgon börjar vi. 

Och i övermorgon ska jag och Odågan börja valla för första gången också.  Det är ju hur spännande som helst.  Och hur pirrigt som helst.  Och hur läskigt som helst.

Och nästa vecka börjar jag och Odågan en kurs i lydnad och spår. 

Och sista helgen i september ska vi iväg på vall-läger, jag och Odågan.

Som sagt, sommarlovet är helt klart slut!

Och cirkusaporna då?  Busfröet har fått lära sig alla agilityhinder (utom gungbrädan).  Pipleksaken har lärt sig hopphindrerna och tunneln (resten vågar jag inte lära honom, ifall han inte ser kanten och druttar ner i backan.  Hua vilken läskig tanke.) Pipleksaken har det varit lite upp och ner med under sommaren, så han och en nyopererad Sambo har tillbringat dagarna tillsammans i soffan varvat med kortare promenader.  Busfröet och Odågan och jag har njutit av låååååånga morgonpromenader tillsammans.

Och det bästa med den här sommaren har ju varit vädret!  Vilken perfekt sommar.  Väldigt få dagar med sån där äcklig brännande värme som gör att både hund och matte-hundnörd ligger i skuggan och flämtar.  Fast cirkusaporna flämtar förstås inte, dom älskar ju att ligga och sola.  Men inte kan man träna med dom i solen heller, för då är dom för upptagna med att ligga och njuta av den hemska värmen.  Istället har det varit svalt och regningt. Perfekt hundväder.  Perfekt matte-hundnördväder också.


söndag 15 juli 2012

Kantareller i spöregnet

Idag har vi plockat svamp i spöregnet, jag och Odågan.  Eller vänta, inte mycket av den meningen stämmer, förutom spöregnet.  Spöregnet stämmer.  Men jag och Odågan har inte plockat svamp, för Odågan är tämligen värdelös på svampplockning.  Han är desto bättre på att bralla runt i skogen i full fart och inte alls se sig för var han sätter fötterna.  Men inte på själva svampplockningen.  Och jag har egentligen inte heller plockat svamp.  Eller jo, det har jag ju.  Men inte med flit.

Jag är inte så mycket för svampplockning.  Men när dom växer mitt på stigen där jag går, så där mitt på stigen så jag är nära att kliva på dom om jag inte ser mig för, då kan jag tänka mig att böja mig ner och plocka upp dom.  Och när jag några meter senare nästan kliver på en till hög med svamp, då böjer jag mig igen och plockar upp dom.  Fast vid tredje omgången började jag ångra mig att jag överhuvudtaget satt i gång detta svampplockar-elände, för det är mycket mygg i skogen.  Och eftersom jag var täckt från huvud till tår i regnställ och gummistövlar så hade bara myggen ansiktet att attackera.  Och det gjorde dom.  Varje gång jag stannade för att plocka några vilsna svampar så svärmade myggen från hela sjumila-skogen till just där jag stod, och attackerade mig i ansiktet.  Hade det varit vampyrer och inte myggor, så hade det varit som den där scenen i Lost Boys där dom sitter i trädet och Kiefer Sutherland säger till Jason Patric:  "Now you know what we are, now you know what you are."  och så flyger dom iväg och äter upp ansiktet på alla människorna runt omkring.  Ungefär så var det.  Fast med mygg istället för vampyrer.  (Och för alla er som inte är födda på 70-talet och därmed inte var tonåringar på 80-talet så har ni med all säkerhet ingen aning om vad jag snackar om.)

Så efter att ha blivit uppäten av Kiefer Sutherland  mygg så begav vi oss hemåt, jag och Odågan.  Och där lämnade vi över svamparna till Sambo för inspektion.  Jag är nämligen inte så smart på det här med svampplockning, så jag plockar bara allt som är gult.  Väl hemma måste Sambo dubbelkolla att det verkligen är kantareller jag har plockat, och inte värsta giftsvampen.  Men det var kantareller.  Vilken tur.  Då kan vi äta renskav med kantareller till middag i kväll.  Mums.

fredag 13 juli 2012

Värsta kändishunden

Om man googlar på Odågans riktiga namn, alltså inte hela stamtavlenamnet utan bara den biten som han faktiskt heter i verkliga livet, då kommer det upp ett gäng bilder på honom.  Coolt va!  Som värsta kändisen liksom. 

Eftersom hans namn är hyper-hemligt (så där hemligt så en normalbegåvad tre-åring skulle kunna ta reda på det med mindre än tre klick på datorn) så lägger jag upp bilderna här så ni slipper förbrylla er över hur ni någonsin ska lista ut hur ni själva ska söka på hans hyper-hemliga namn.






Ett par av dom är lite suddiga, för dom var yttepytte små där jag snodde dom från internet.  Men för en gångs skull får jag sno dom, för en av dom har jag tagit själv, och dom andra tre har Ann-Sofie tagit, och jag tror inte att hon har något emot att jag snodde dom.

Om man googlar på cirkusapornas namn så kommer inte några bilder på dom upp, antagligen för att deras namn betyder något annat, så då kommer tusen bilder av det där något annat upp istället.

Nu ska jag fortsätta googla allas hundar som jag känner och se om det finns några fler kändisar.  För så tråkigt har jag just nu.

torsdag 12 juli 2012

Underbar dag.

Idag har vi varit på hundäventyr, jag och Busfröet.  Vi besökte min underbara vän Malou och hennes flock som består av tibbarna Tippa och Inger, dvärgpinchrarna Sally och Milli och mexikanska nakenhunden Fisen.  Fisen är bara liten bäbisvalp på 16 veckor, och var i stort behov av nakensällskap eftersom dom pälsade hundarna i flocken tyckte hon var lite skum.

Busfröet har haft en riktigt bra dag.  Först bekantade han sig med alla hundarna, sen bekantade han sig med Malous enorma trädgård, och sen flyttade han in i huset och bestämde sig för att bo där.  När det var dags att åka hem vägrade Busfröet att följa med och struntade fullständigt i att matte-hundnörd lämnade trädgården och gick till bilen på andra sidan vägen.  Och när matte-hundnörd insåg att Busfröet inte alls tänkte följa med till bilen och vände tillbaka för att hämta honom, då gömde sig Busfröet under köksbordet och  vägrade komma fram.  Så det blir nog till att besöka Malou oftare, för Busfröets skull.  Och för min skull, för jag hade också en riktigt bra dag.  Och jag ville nog också helst krypa in under köksbordet och vägra åka hem, för Malou har det perfektaste huset någonsin.  Inte perfekt i perfekt bemärkelse, men perfekt för mig liksom.  Inga grannar, enorm inhängnad tomt, inga grannar, fruktträd och jättestort växthus, inga grannar, gäststuga när man får besök från folk man helst inte vill ha i huset, lada med ladugårdsdel alldeles lagom för några höns och lite får, hage bakom ladan, och nämnde jag att det inte fanns några grannar?

När jag väl fått tag på Busfröet så åkte vi raka vägen hem till Sambo och talade om att Malou har det perfektaste huset i hela världen.  Och att hon faktiskt ska sälja det.  Och i sann Sambo-stil så är det första han frågar:  finns det internet?  Och inte fan tänkte jag på att fråga det där jag gick i den enorma inhängnade trädgården bland fruktträd och lada med ladugårdsdel och inga grannar.  Så jag får väl kolla upp det.


Busfröet tillsammans med Inger och Tippa.

 


Hundarnas egna hus, med tre balkonger och utkikstorn högst upp.

 

Tippa.

 

Inger.

 

Fisen.

 

Hela gänget vaktar grinden medan matte-hundnörd inspekterar hur många får man får plats med i ladugården.



Hundar överallt.



Mitt drömhus.

tisdag 10 juli 2012

Slottshoppet

Igår var jag och Odågan iväg till Wik slott för att titta på massor av agility.  Vi vandrade runt bland hundratals hundar och hade det riktigt bra hela dagen.  Vi träffade massor av berger folk, bland annat Åsa och Jessie, Ann-Sofie och Kaos, Leona och Mide, Charlotte och Jonna, Veronica och Ila, och flera andra därtill.

Egentligen hade jag tänkt stanna hemma, för vädret var hemskt, men kvällen innan så lovade Ann-Sofie att solen skulle skina, så då bestämde jag mig för att åka.  Och klockan tio på kvällen kom jag på tanken att sy ett regntäcke åt Odågan, ifall det skulle regna ändå.  Och det gjorde det, regnade alltså.  Och det fina regntäcket som jag suttit uppe till midnatt och sytt låg så kvar hemma på köksbordet.  Men det gjorde inget, för tio minuter efter att det spöregnade så sken solen så man blev alldeles svettig.  Och lagom till att man skalat av sig regnkläder och jacka så började det regna igen, och så höll vädret på helaste långa dagen, hattande fram och tillbaka.

Och förutom att regntäcket låg kvar hemma på köksbordet så gjorde även kameran det, så inte en endaste bild blev det på hela dagen.  Det grämer mig lite.

Anledningen till att jag bloggar om gårdagen idag, och inte igår, är att väl hemma så somnade både Odågan och matte-hundnörd på soffan.

Edit:  Dagens resultat har precis kommit upp på SBK's tävlingssida och Åsa & Jessie och Charlotte & Jonna tog varsin pinne i hopploppen.  Stort grattis till er.

Edit nr 2:  Veronica och Ila tog SM pinne och cert.  Wiiihoooo.

fredag 6 juli 2012

Tvättdag

Idag har Odågan fått sitt premiärbad.  I badkaret alltså, inte i sjön.  Så nu är han ren och fin.  Det är matte-hundnörd också, för det var mycket vatten som stänkte.  För att inte tala om badrumsgolvet.  Och hallgolvet, för matte-hundnörd glömde stänga badrumsdörren.  Så inte nog med att Odågan och matte-hundnörd inte behöver bada på ett tag framöver, man slipper vaska golven också.  Badvattnet däremot, det var allt annat än rent.

Det hade varit smidigt att kunna hänga upp en dyngsur Odåga i tvättvindan utomhus.  Typ en klädnypa i vardera öra så är han torr på nolltid.  Men det strider nog mot flera djurskyddslagar, så då är det bäst att låta bli.  Fast man behöver ingen tvättvinda, upptäckte jag, för en dyngsur Odåga är en alldeles utomordentlig tvättvinda själv.












Och så här tjusig är han, dom få sekunderna han är stilla.