lördag 31 mars 2012
15 veckor
15 veckor, det har Odågan hunnit bli. Den lilla krabaten som kom hem till oss för sju veckor sedan är nu dubbelt så stor, dubbelt så lurvig, dubbelt så energisk och dubbelt så Odågig. Här kommer lite av dagens bilder av födelsedagsbarnet.
Jävla skitväder
Dagens storslagna planer har gått i stöpet. Blodspåret jag la i går kväll som jag och Busfröet skulle ta nu på morgonen ligger under en halv decimeter snö. Träningen på BK är inställd så det är ingen idé att åka dit och miljöträna med Odågan. Premiärturen med cykel för Busfröet som jag sett fram emot kan jag ju glömma helt. Ensamtid med Pipleksaken i skogen får lov att vänta på barmark eftersom han får tasskramp vid minsta lilla minusgrad.
Tur att Odågan inte bryr sig det minsta över snö och il-blåst i alla fall. Vi har härjat runt i trädgården fast man knappt ser något bland all snöyra. Vi har tränat inkallning och börjat lite på cirkelträning. Fast bara på raksträckor, så då kanske man inte kan kalla det för cirkelträning. Fast mest har vi bara lekt och larvat runt.
Dom nakna (som man måste fysiskt bära ut när det snöar och blåser) ligger och trycker framför brasan och låtsas att dom inte är kissnödiga. Odågan, som är lagom fuktig från snön som smälter när man kommer in i värmen, ligger utfläkt på rygg i soffan efter morgonens snö-äventyr. Jag räknar med att få en timmas lugn och ro innan Odågan tycker det är dags att gå ut och leka igen. (och innan dom nakna faktiskt måste ut och kissa.)
Tur att Odågan inte bryr sig det minsta över snö och il-blåst i alla fall. Vi har härjat runt i trädgården fast man knappt ser något bland all snöyra. Vi har tränat inkallning och börjat lite på cirkelträning. Fast bara på raksträckor, så då kanske man inte kan kalla det för cirkelträning. Fast mest har vi bara lekt och larvat runt.
Dom nakna (som man måste fysiskt bära ut när det snöar och blåser) ligger och trycker framför brasan och låtsas att dom inte är kissnödiga. Odågan, som är lagom fuktig från snön som smälter när man kommer in i värmen, ligger utfläkt på rygg i soffan efter morgonens snö-äventyr. Jag räknar med att få en timmas lugn och ro innan Odågan tycker det är dags att gå ut och leka igen. (och innan dom nakna faktiskt måste ut och kissa.)
tisdag 27 mars 2012
oplanerad valpträff
Ikväll har jag och Odåga hängt på BK igen. Odågan har tränat på att titta på hundar på behörigt avstånd, att sitta i bilen när matte-hundnörd är i klubbstugan och att gå i koppel. Och så hade vi den fantastiska turen att springa på Odågans uppfödare medan vi var där, helt oplanerat liksom. Så när alla ekipage hade tränat färdigt så fick Odågan och Lillasyster springa runt och leka på gräsplanen.
Först tyckte Odågan att Lillasyster var lite läskig. Hundar som har päls kan man ju inte leka med, sa han. Då var det mycket tryggare att sitta klistrad vid matte-hundnörds fötter istället. Men efter ett litet tag vågade han sig fram, och tillslut gick det till och med riktigt bra att ha brottningsmatch och leka kull. Det var nog verkligen vad Odågan behövde, så nu kanske det inte är lika läskigt att titta på hundar på behörigt avstånd nästa tisdag när vi är där.
Först tyckte Odågan att Lillasyster var lite läskig. Hundar som har päls kan man ju inte leka med, sa han. Då var det mycket tryggare att sitta klistrad vid matte-hundnörds fötter istället. Men efter ett litet tag vågade han sig fram, och tillslut gick det till och med riktigt bra att ha brottningsmatch och leka kull. Det var nog verkligen vad Odågan behövde, så nu kanske det inte är lika läskigt att titta på hundar på behörigt avstånd nästa tisdag när vi är där.
lördag 24 mars 2012
Mera valpträning
Kombinationen av soligt väder och morgonpigg Pipleksak gör att man får väldigt mycket gjort. (Att jag svepte en burk redbull till frukost kanske också påverkade lite). Redan klockan nio i morse hade vi hunnit med morgonrastning i trädgården för alla (inte för mig, jag rastades på toaletten), frukost, promenad för dom nakna och två träningspass för Odågan. Valpträningspass är ju inte särskilt långa, men ändå, två stycken hann vi med.
Det första körde vi redan klockan sju i morse. Då var Odågan ovanligt odräglig så vi gick ut i trädgården och tränade på lite olika lekregler. Det låter mer avancerat än det var, för valpträning ska ju inte vara så avancerat. Så betoningen i lekregler ligger på lek, snarare än regler. Jag och Odågan kampar lite, och när han förskjuter vikten bakåt så får han vinna leksaken som belöning. När han har vunnit leksaken så springer jag som en skadeskjuten (för klockan är ju faktiskt bara sju på morgonen) matte-hundnörd viftandes med en annan leksak. Odågan sätter förstås sprätt efter sin skadeskjutna matte med sin leksak i munnen, för att sedan byta leksak med mig och kampa lite till. Tanken är att Odågan ska lära sig att alltid springa till mig när han har något i munnen, för då blir det ännu roligare. Och när han lägger vikten bakåt så belönar jag honom igen med att vinna leksaken, och så fortsätter vi på det viset. Och ibland får han vinna leksaken för snabbt gripande också. Vid sidan om tänkte jag lära nosduttar i handen, för att få in en överlämning, men så långt har vi inte kommit.
Efter en kortare paus körde vi även lite "varsågod" träning för att kunna externbelöna lite längre fram i träningen. Jag lägger helt enkelt ut en leksak en bit bort på marken och när jag säger varsågod så får Odågan springa fram och ta den. Än så länge så måste jag hålla i Odågan när jag gör det, för han brukar inte alltid vänta på ett varsågod. Eller så lägger jag ut leksaken när han pysslar med annat, och sen säger jag varsågod och då springer han som en uppskruvad iller fram och tar leksaken.
Träningspass nummer två körde vi strax innan nio. Då hade Odågan vilat lite och vaknade med myror i brallan. Det råkade slumpa sig så att katten befann sig i trädgården just när vi kom ut så då tränade vi inkallning med störning. Det roligaste som finns är nämligen att bita katten i nacken, eller rugbytackla katten, eller dra katten i svansen, eller annan valfri odräglig aktivitet. Jag började med att ropa in Odågan så fort han började röra sig mot katten, och det gick hur bra som helst. Sen lät jag honom gå ända fram till katten och försöka leka med honom innan jag ropade in honom. Ska jag vara riktigt ärlig så förväntade jag mig inte att Odågan skulle lyckas slita sig från det roliga i det här läget. Men jag borde ha mer tillit till min lilla Odåga, för han kom som skjuten ur en raket varje gång jag ropade. Han behövde dessutom ta sig genom gärdsgården varje gång, springa runt rosenhäcken och undvika paradisbuskarna innan han nådde fram till mig. Men det gick lika fort varje gång. Ibland ropade jag och sen sprang jag all var jag orkade (nu hade ju klockan hunnit bli nio och jag hade varit vaken i flera timmar, så jag såg inte lika skadeskjuten ut längre) åt andra hållet. Man vill ju liksom ha lite fart i inkallningen, och att jaga sin matte är ju det roligaste som finns tycker Odågan.
Vi pausade lite och satt vid dammen och filosoferade (jag filosoferade, Odågan kampade med en gren på körsbärsbusken) innan vi avslutade träningspasset med lite mer varsågodträning.
Fotnot: Inga katter skadades i detta träningspass. Utvägar finns alltid tillgängliga för katten när han ledsnar på Odågans framfusighet.
Det första körde vi redan klockan sju i morse. Då var Odågan ovanligt odräglig så vi gick ut i trädgården och tränade på lite olika lekregler. Det låter mer avancerat än det var, för valpträning ska ju inte vara så avancerat. Så betoningen i lekregler ligger på lek, snarare än regler. Jag och Odågan kampar lite, och när han förskjuter vikten bakåt så får han vinna leksaken som belöning. När han har vunnit leksaken så springer jag som en skadeskjuten (för klockan är ju faktiskt bara sju på morgonen) matte-hundnörd viftandes med en annan leksak. Odågan sätter förstås sprätt efter sin skadeskjutna matte med sin leksak i munnen, för att sedan byta leksak med mig och kampa lite till. Tanken är att Odågan ska lära sig att alltid springa till mig när han har något i munnen, för då blir det ännu roligare. Och när han lägger vikten bakåt så belönar jag honom igen med att vinna leksaken, och så fortsätter vi på det viset. Och ibland får han vinna leksaken för snabbt gripande också. Vid sidan om tänkte jag lära nosduttar i handen, för att få in en överlämning, men så långt har vi inte kommit.
Efter en kortare paus körde vi även lite "varsågod" träning för att kunna externbelöna lite längre fram i träningen. Jag lägger helt enkelt ut en leksak en bit bort på marken och när jag säger varsågod så får Odågan springa fram och ta den. Än så länge så måste jag hålla i Odågan när jag gör det, för han brukar inte alltid vänta på ett varsågod. Eller så lägger jag ut leksaken när han pysslar med annat, och sen säger jag varsågod och då springer han som en uppskruvad iller fram och tar leksaken.
Träningspass nummer två körde vi strax innan nio. Då hade Odågan vilat lite och vaknade med myror i brallan. Det råkade slumpa sig så att katten befann sig i trädgården just när vi kom ut så då tränade vi inkallning med störning. Det roligaste som finns är nämligen att bita katten i nacken, eller rugbytackla katten, eller dra katten i svansen, eller annan valfri odräglig aktivitet. Jag började med att ropa in Odågan så fort han började röra sig mot katten, och det gick hur bra som helst. Sen lät jag honom gå ända fram till katten och försöka leka med honom innan jag ropade in honom. Ska jag vara riktigt ärlig så förväntade jag mig inte att Odågan skulle lyckas slita sig från det roliga i det här läget. Men jag borde ha mer tillit till min lilla Odåga, för han kom som skjuten ur en raket varje gång jag ropade. Han behövde dessutom ta sig genom gärdsgården varje gång, springa runt rosenhäcken och undvika paradisbuskarna innan han nådde fram till mig. Men det gick lika fort varje gång. Ibland ropade jag och sen sprang jag all var jag orkade (nu hade ju klockan hunnit bli nio och jag hade varit vaken i flera timmar, så jag såg inte lika skadeskjuten ut längre) åt andra hållet. Man vill ju liksom ha lite fart i inkallningen, och att jaga sin matte är ju det roligaste som finns tycker Odågan.
Vi pausade lite och satt vid dammen och filosoferade (jag filosoferade, Odågan kampade med en gren på körsbärsbusken) innan vi avslutade träningspasset med lite mer varsågodträning.
Fotnot: Inga katter skadades i detta träningspass. Utvägar finns alltid tillgängliga för katten när han ledsnar på Odågans framfusighet.
torsdag 22 mars 2012
Valpträning
Idag har vädret varit underbart, och vi har tillbringat större delen av dagen ute i trädgården. Eftersom matte-hundnörd och Sambo har varit lite upptagna med trädgårdssaker så har Odågan fått ansvara för sin egen träning idag, och har valt fritt vad han vill träna på.
Så idag har han tränat på;
* Att springa så fort man bara kan, runt hela trädgården så länge att matte-hundnörd tillslut avbryter för hon tycker det räcker för en liten valp.
* Att hänga i öronen på Busfröet.
* Att springa så fort man kan ifrån Busfröet när Busfröet ledsnar på att ha en Odåga hängandes i örsnibben.
* Att dricka fyra liter vatten ur dammen utan att ramla i en enda gång. (Även om det var nära vid ett par tillfällen.)
* Att kissa ut fyra liter vatten, oftast på gräsmattan, men ett par liter hamnade på köksgolvet.
* Att skälla på en sten som alltid har stått på samma ställe i trädgården men just idag hade den tydligen inget där att göra.
* Att gräva djupa hål i pallkragarna där matte-hundnörd som tur är inte har hunnit så några grönsaker ännu.
Nu ligger det en utslagen hjälte och sover (eller så är han möjligtvis medvetslös, det är svårt att se skillnaden) mitt på köksgolvet.
Dom nakna har förstås också fått träna på valfria saker. Busfröet har tränat på att jaga bort Odågan när han blir för närgången. Pipleksaken har tränat på att ligga och sola i fåtöljen helaste dagen lång.
Så idag har han tränat på;
* Att springa så fort man bara kan, runt hela trädgården så länge att matte-hundnörd tillslut avbryter för hon tycker det räcker för en liten valp.
* Att hänga i öronen på Busfröet.
* Att springa så fort man kan ifrån Busfröet när Busfröet ledsnar på att ha en Odåga hängandes i örsnibben.
* Att dricka fyra liter vatten ur dammen utan att ramla i en enda gång. (Även om det var nära vid ett par tillfällen.)
* Att kissa ut fyra liter vatten, oftast på gräsmattan, men ett par liter hamnade på köksgolvet.
* Att skälla på en sten som alltid har stått på samma ställe i trädgården men just idag hade den tydligen inget där att göra.
* Att gräva djupa hål i pallkragarna där matte-hundnörd som tur är inte har hunnit så några grönsaker ännu.
Nu ligger det en utslagen hjälte och sover (eller så är han möjligtvis medvetslös, det är svårt att se skillnaden) mitt på köksgolvet.
Dom nakna har förstås också fått träna på valfria saker. Busfröet har tränat på att jaga bort Odågan när han blir för närgången. Pipleksaken har tränat på att ligga och sola i fåtöljen helaste dagen lång.
tisdag 20 mars 2012
Träning på BK
Idag har Odågan besökt brukshundklubben för första gången. Inte för att jag är en överambitiös matte-hundnörd som sätter sin stackars 13-veckors valp i hårdträning ännu, utan för att jag hade ett ärende dit och passade på att ta med mig Odågan. Dom nakna drog en lättnads suck när vi åkte kan jag säga. Två hela timmar av lugn och ro att se fram emot.
Väl framme tog vi en liten svängom i koppel, eftersom det inte blir mycket koppel hemma i trädgården. Det gick väldigt bra. Odågan nosade runt lite och undersökte området. Sen skulle matte-hundnörd fika lite med andra hundnördar. Då låg Odågan mest och sov. Sen tog vi en till liten mini-svängom innan vi begav oss hem igen.
Så idag har vi tränat på att åka bil, att besöka en ny plats, att vara lugn och stilla när matte-hundnörd fikar, att hälsa på främmande människor, att titta på stora hundar på behörigt avstånd och att åka lite mer bil.
Väl framme tog vi en liten svängom i koppel, eftersom det inte blir mycket koppel hemma i trädgården. Det gick väldigt bra. Odågan nosade runt lite och undersökte området. Sen skulle matte-hundnörd fika lite med andra hundnördar. Då låg Odågan mest och sov. Sen tog vi en till liten mini-svängom innan vi begav oss hem igen.
Så idag har vi tränat på att åka bil, att besöka en ny plats, att vara lugn och stilla när matte-hundnörd fikar, att hälsa på främmande människor, att titta på stora hundar på behörigt avstånd och att åka lite mer bil.
fredag 16 mars 2012
Hunddag
Eftermiddagen har varit underbar. Busfröet, Pipleksaken, Odågan och jag packade in oss i bilen och körde i dryga timmen hem till Pipleksakens uppfödare. Där hade vi stämt träff med Pipleksakens brorsor. Men det blir ju liksom hundar överallt, när vi träffas. För matte-hundnörd har ju tre hundar, och Tina har tre (egentligen fyra, men gammelgubben fick stanna hemma i lugn och ro.) Och så Mona med lilla Gibby, och Lena hade med sig sin Chaplin, och Cissi dök upp med sin Musse. Och så har ju Åsa två hundar själv också. Så totalt blir det åtta stycken kineser, två collie och en berger.
Busfröet har länge haft epiteten "lekfarbrorn" för han lyckas alltid få igång varenda hund till lek, hur ovilliga dom än verkar vara i början. Att leka är Busfröets kall här i livet och han stod nog inte still i en enda sekund. Pipleksaken hängde på och sprang glatt och länge. Odågan satt klistrad vid matte-hundnörds ben och skällde ut alla andra läskiga hundar. Lite modig blev han mot slutet och vågade ta några steg ifrån matte-hundnörd. Men så råkade en av hundarna titta på honom, och då blev allt läskigt igen och han sprang raka vägen tillbaka till matte-hundnörd.
Efter två timmars konstant lekande (eller konstant sittandes i fotposition för Odågan) så åkte vi hem. Nu ligger Pipleksaken och Odågan utslagna i soffan. Man skulle nog kunna lyfta upp dom i svansen utan att dom vaknar. Busfröet är självklart klarvaken, för det krävs ju lite mer än bara bus för att trötta ut det energiknippet.
Busfröet har länge haft epiteten "lekfarbrorn" för han lyckas alltid få igång varenda hund till lek, hur ovilliga dom än verkar vara i början. Att leka är Busfröets kall här i livet och han stod nog inte still i en enda sekund. Pipleksaken hängde på och sprang glatt och länge. Odågan satt klistrad vid matte-hundnörds ben och skällde ut alla andra läskiga hundar. Lite modig blev han mot slutet och vågade ta några steg ifrån matte-hundnörd. Men så råkade en av hundarna titta på honom, och då blev allt läskigt igen och han sprang raka vägen tillbaka till matte-hundnörd.
Efter två timmars konstant lekande (eller konstant sittandes i fotposition för Odågan) så åkte vi hem. Nu ligger Pipleksaken och Odågan utslagna i soffan. Man skulle nog kunna lyfta upp dom i svansen utan att dom vaknar. Busfröet är självklart klarvaken, för det krävs ju lite mer än bara bus för att trötta ut det energiknippet.
Busfröet och Pipleksakens brorsa, Spencer.
Busfröet leker tittut medan alla andra springer runt. Ser ni honom?
Pipleksakens lilla mini-bror Gibby.
Odågan söker skydd från alla läskiga hundar i Lenas famn.
Busfröet i full fart.
måndag 12 mars 2012
Våren är inte alltid en fröjd
Hur kan det fastna så in i helvetes mycket smuts på en sån liten valp? Jo, det ska jag tala om för er. Så här:
Man tar en liten svart (men annan färg funkar lika bra) lurvig valp och låter den leka på den delen av trädgården som för tillfället mest liknar sumpmark. Här är det noga att valpen plaskar så mycket den bara orkar så att det sprätter så mycket vatten och sumpig jord över så stora delar av valpen som möjligt.
När valpen är riktig blöt så låter man den springa på den torra grusdelen av trädgården så att allt grusdamm fastnar i den blöta pälsen. Här får valpen gärna slira omkull ett par tre gånger för att säkerställa maximal täckning av grusdamm i pälsen.
När valpen har tröttat ut sig av allt springande så får den leta rätt på den absolut lerigaste delen av rabatten och lägga sig för att sova. Självklart tycker valpen att den inte ligger riktigt bekvämt, så den rullar från ena sidan till den andra tills den har kommit tillrätta.
Nu har du garanterat den skitigaste valpen genom tiderna. Då är det inte rekommenderat att gå och sätta sig i soffan eftersom risken är enorm att du helt plötsligt har en lurvig, lerig varelse som klättrar över hela dig för att tala om hur glad han är att just du är hans matte.
Klappar man på valpen i det här skedet så dammar det om hela honom. Det dammar ganska rejält om matte-hundnörd nu också efter att han har torkat av sig hälften av smutsen på mina kläder. Resten av smutsen hamnade i soffan, där han för tillfället snarkar som en hel karl.
Man tar en liten svart (men annan färg funkar lika bra) lurvig valp och låter den leka på den delen av trädgården som för tillfället mest liknar sumpmark. Här är det noga att valpen plaskar så mycket den bara orkar så att det sprätter så mycket vatten och sumpig jord över så stora delar av valpen som möjligt.
När valpen är riktig blöt så låter man den springa på den torra grusdelen av trädgården så att allt grusdamm fastnar i den blöta pälsen. Här får valpen gärna slira omkull ett par tre gånger för att säkerställa maximal täckning av grusdamm i pälsen.
När valpen har tröttat ut sig av allt springande så får den leta rätt på den absolut lerigaste delen av rabatten och lägga sig för att sova. Självklart tycker valpen att den inte ligger riktigt bekvämt, så den rullar från ena sidan till den andra tills den har kommit tillrätta.
Nu har du garanterat den skitigaste valpen genom tiderna. Då är det inte rekommenderat att gå och sätta sig i soffan eftersom risken är enorm att du helt plötsligt har en lurvig, lerig varelse som klättrar över hela dig för att tala om hur glad han är att just du är hans matte.
Klappar man på valpen i det här skedet så dammar det om hela honom. Det dammar ganska rejält om matte-hundnörd nu också efter att han har torkat av sig hälften av smutsen på mina kläder. Resten av smutsen hamnade i soffan, där han för tillfället snarkar som en hel karl.
söndag 11 mars 2012
Ingen tid att blogga
Det har varit lite tajt om tid för bloggning den här helgen. Dels så är det ju solsken och plusgrader vilket gör att man helt plötsligt är ute heeeela tiden. Äntligen kan man gå promenader på grusvägar som varit skridskobanor tidigare, så det har jag och dom nakna gjort. Mycket. Busfröet har fått viltspåra igen också. Vi körde samma sträcka och upplägg som sist, och det gick precis lika bra som sist också.
Odågan har fått sitt första skogsäventyr. Fast det låter kanske mer spännande än det egentligen var. Matte-hundnörd tog Odågan under ena armen, klev över staketet i trädgården och då är man ju vips i skogen liksom. En väldigt ergonomisk (lat) matte-hundnörd satte sig på en mossig sten som är så bra formad så man har stöd för både rumpa och rygg, och så fick Odågan bralla runt så mycket han ville. I början var det inte så mycket brallande på gång, mest nosande, pipande och stundvis idisslande av mossa och löv. Men efter en liten stund var det full fart på Odågan. Då var han bergsget helt plötsligt och for upp och ner bland stock och sten. Fortfarande pipande och idisslande.
Odågan är väldigt verbal av sig, och talar konstant om vad han pysslar med. Tyvärr förstår matte-hundnörd inte valpspråk så bra, så i människoöron så låter det mest som pip och morrande, men det hörs tydligt vilket humör Odågan är på. Det kan han förmedla minsann. Är han på bushumör, då är hans läten så gälla så det ibland blöder ur matte-hundnörds öron. Är han ledsen så hörs det långa vägar att det är synd om honom. Och resten av tiden så går han bara runt och berättar vad han gör med diverse konstiga läten, så där i förbifarten liksom.
Och förutom att vi har varit ute en massa, så har det ju även varit livesändningar från Crufts i fyra dagar. Och det är det ju tvunget att titta på. Jo minsann, tvunget. Till och med stackars Sambo fick lov att utstå lite agility, i utbildningssyfte. Men han var nog inte så intresserad, för efter en sådär tre lopp fick han för sig att Odågan behövde nog gå ut i trädgården och kissa, fastän det bara var en halvtimma sen han var ute sist. Och så tog han alla tre hundar och försvann ut i trädgården jättelänge. När jag kikade ut genom fönstret så satt han i fåtöljen i solen och halvsov, med tre sovande hundar i en stor hög i knät. Inte mycket kissande på gång där inte.
Odågan har fått sitt första skogsäventyr. Fast det låter kanske mer spännande än det egentligen var. Matte-hundnörd tog Odågan under ena armen, klev över staketet i trädgården och då är man ju vips i skogen liksom. En väldigt ergonomisk (lat) matte-hundnörd satte sig på en mossig sten som är så bra formad så man har stöd för både rumpa och rygg, och så fick Odågan bralla runt så mycket han ville. I början var det inte så mycket brallande på gång, mest nosande, pipande och stundvis idisslande av mossa och löv. Men efter en liten stund var det full fart på Odågan. Då var han bergsget helt plötsligt och for upp och ner bland stock och sten. Fortfarande pipande och idisslande.
Odågan är väldigt verbal av sig, och talar konstant om vad han pysslar med. Tyvärr förstår matte-hundnörd inte valpspråk så bra, så i människoöron så låter det mest som pip och morrande, men det hörs tydligt vilket humör Odågan är på. Det kan han förmedla minsann. Är han på bushumör, då är hans läten så gälla så det ibland blöder ur matte-hundnörds öron. Är han ledsen så hörs det långa vägar att det är synd om honom. Och resten av tiden så går han bara runt och berättar vad han gör med diverse konstiga läten, så där i förbifarten liksom.
Och förutom att vi har varit ute en massa, så har det ju även varit livesändningar från Crufts i fyra dagar. Och det är det ju tvunget att titta på. Jo minsann, tvunget. Till och med stackars Sambo fick lov att utstå lite agility, i utbildningssyfte. Men han var nog inte så intresserad, för efter en sådär tre lopp fick han för sig att Odågan behövde nog gå ut i trädgården och kissa, fastän det bara var en halvtimma sen han var ute sist. Och så tog han alla tre hundar och försvann ut i trädgården jättelänge. När jag kikade ut genom fönstret så satt han i fåtöljen i solen och halvsov, med tre sovande hundar i en stor hög i knät. Inte mycket kissande på gång där inte.
torsdag 8 mars 2012
Sprutor till höger och vänster
I dag har vi varit hos veterinären för 12-veckors spruta och 1-års spruta. Odågan tyckte väldigt synd om sig själv när han fick sprutan, och i flera minuter efteråt. Pipleksaken sa inte ett knyst.
Det här var även vårt sista besök angående skadan som Pipleksaken fick som valp. Veterinären var himmlans nöjd med Pipleksakens framsteg. Tyvärr måste Pipleksakens utställningskarriär läggas på hyllan för Per tyckte inte vi skulle använda ett halsband på Pipleksaken, för hans nacke fortfarande är försvagad. Och i utställningsringen får man ju inte ha sele på sig, varken Pipleksaken eller matte-hundnörd.
Pipleksaken ser fortfarande lite dåligt på ena ögat, och det kommer nog inte att bli bättre. Så det är lite småsaker som inte riktigt är som dom ska.
Men att det inte blir någon utställningskarriär skiter vi fullständigt i. Och att Pipleksaken inte riktigt har alla hästar hemma skiter vi också i. För så länge Pipleksaken är en glad hund så är vi nöjda.
Det här var även vårt sista besök angående skadan som Pipleksaken fick som valp. Veterinären var himmlans nöjd med Pipleksakens framsteg. Tyvärr måste Pipleksakens utställningskarriär läggas på hyllan för Per tyckte inte vi skulle använda ett halsband på Pipleksaken, för hans nacke fortfarande är försvagad. Och i utställningsringen får man ju inte ha sele på sig, varken Pipleksaken eller matte-hundnörd.
Pipleksaken ser fortfarande lite dåligt på ena ögat, och det kommer nog inte att bli bättre. Så det är lite småsaker som inte riktigt är som dom ska.
Men att det inte blir någon utställningskarriär skiter vi fullständigt i. Och att Pipleksaken inte riktigt har alla hästar hemma skiter vi också i. För så länge Pipleksaken är en glad hund så är vi nöjda.
tisdag 6 mars 2012
Idag är ingen vanlig dag
För idag är Pipleksakens födelsedag. Lilla prickiga korven har blivit stor pojke. Grattis på 1-årsdagen till Pipleksaken och syskonskaran.
Pipleksaken, 6 veckor gammal. Matte-hundnörds lilla prickiga korv.
Minstingen Gibby, som äntligen har övertalat sin matte att flytta lite närmare oss så det inte behöver gå så långt mellan besöken.
Lilla Spencer som bor i grannbyn.
Tiken Ino som bor i andra änden av landet.
söndag 4 mars 2012
Idag har vi skvallertränat kängurus
Busfröet springer fram till tv'n och skäller varje gång det kommer djur på den. Värst är han med apor, hästar och hundar, men alla djur får sig en redig utskällning när dom visar sig. Inte ens tecknade djur undkommer Busfröets arga utbrott. Busfröet känner till och med igen reklammusiken från flera reklamer där det finns djur med, och börjar skälla redan när musiken börjar, fastän djuret inte har dykt upp i bild ännu. I förebyggande syfte, liksom.
På grund av detta har matte-hundnörd varit tvungen att avstå sin favoritkanal, nämligen Animal Planet. Men så idag tänkte jag, men vadå, ska en liten 6 kilos hund få bestämma vad vi tittar på för program? Nej, det låter ju väldans knasigt.
Fram med klickern och fickorna fulla med godis och leta fram Animal Planet på fjärrkontrollen. (Så länge sen var det som matte-hundnörd fick se sin favoritkanal, att jag var tvungen att LETA efter den.)
Det som var på var ett program om kängururs, och det fick duga tyckte jag. Det tyckte Busfröet också, för han satte genast full fart mot tv'n. Klick, innan han hunnit skälla, och Busfröet återvände genast till matte-hundnörd för belöning. Men Busfröet visste ju att det fortfarande fanns såna där äckliga kängurus kvar på tv'n så han tänkte springa raka vägen tillbaka dit. Klick, så lät han bli. Så slängde han en snabb blick mot tv-rutan medan han mumsade på sin belöning. Klick, så satt han kvar. Tillslut sket Busfröet fullständigt i tv'n, och började erbjuda alla möjliga trix han kunde, i hoppet att få ännu mera belöningar. Och det fick han ju, eftersom han struntade i att hela tv-rutan var full med kängurus som han hade kunnat skälla på om han ville.
Skvallerträning is da shit! säger jag. Men inte så lätt att utföra när man har en Odåga som tycker att han också förtjänar en godis varje gång man klickar. Och eftersom han bara alldeles nyligen har börjat förstå det där med klick = godis, så tyckte matte-hundnörd att det var lika bäst att Odågan fick en godis vid varje klick också.
Tur att man har en Pipleksak som förstår sig på att sitta på behörigt avstånd och titta på när det är någon annans tur att träna. Han listade ut tidigt i livet att man får godis för att inte lägga sig i andras träning, och föredrar att få sina belöningar på det viset, än att behöva prestera något för godiset. Men nästa gång matte-hundnörd och Busfröet ska skvallerträna kängurus (eller vad som nu råkar finnas på tv-rutan just då) så får nog Odågan och Pipleksaken vara ute med Sambo. Det känns smidigast så.
På grund av detta har matte-hundnörd varit tvungen att avstå sin favoritkanal, nämligen Animal Planet. Men så idag tänkte jag, men vadå, ska en liten 6 kilos hund få bestämma vad vi tittar på för program? Nej, det låter ju väldans knasigt.
Fram med klickern och fickorna fulla med godis och leta fram Animal Planet på fjärrkontrollen. (Så länge sen var det som matte-hundnörd fick se sin favoritkanal, att jag var tvungen att LETA efter den.)
Det som var på var ett program om kängururs, och det fick duga tyckte jag. Det tyckte Busfröet också, för han satte genast full fart mot tv'n. Klick, innan han hunnit skälla, och Busfröet återvände genast till matte-hundnörd för belöning. Men Busfröet visste ju att det fortfarande fanns såna där äckliga kängurus kvar på tv'n så han tänkte springa raka vägen tillbaka dit. Klick, så lät han bli. Så slängde han en snabb blick mot tv-rutan medan han mumsade på sin belöning. Klick, så satt han kvar. Tillslut sket Busfröet fullständigt i tv'n, och började erbjuda alla möjliga trix han kunde, i hoppet att få ännu mera belöningar. Och det fick han ju, eftersom han struntade i att hela tv-rutan var full med kängurus som han hade kunnat skälla på om han ville.
Skvallerträning is da shit! säger jag. Men inte så lätt att utföra när man har en Odåga som tycker att han också förtjänar en godis varje gång man klickar. Och eftersom han bara alldeles nyligen har börjat förstå det där med klick = godis, så tyckte matte-hundnörd att det var lika bäst att Odågan fick en godis vid varje klick också.
Tur att man har en Pipleksak som förstår sig på att sitta på behörigt avstånd och titta på när det är någon annans tur att träna. Han listade ut tidigt i livet att man får godis för att inte lägga sig i andras träning, och föredrar att få sina belöningar på det viset, än att behöva prestera något för godiset. Men nästa gång matte-hundnörd och Busfröet ska skvallerträna kängurus (eller vad som nu råkar finnas på tv-rutan just då) så får nog Odågan och Pipleksaken vara ute med Sambo. Det känns smidigast så.
lördag 3 mars 2012
Busfröet har funnit sitt kall
Jag och Busfröet har testat det mesta ihop; agility, rallylydnad, lydnad, personspår, uppletande, budföring, flyball. Lite av varje helt enkelt, med varierande resultat. Agility är roligt i tre minuter, sen tappar Busfröet fokus totalt och springer runt som en spattig höna och skäller ut alla hinder. Rallylydnad är han stundvis genialisk i, och stundvis hopplös. Lydnad funkar så länge det inte är blött i gräset, kallt, blåsigt, eller han inte är på humör just den dagen. Personspår är ju, som ni som följer bloggen redan vet, ganska hopplös på. (För er som inte följde oss i somras, så kan ni läsa om våra spårförsök här och här. Och här.) Uppletande; ja, vad ska jag säga...det tog fyra månader att lära honom att plocka upp en fullt synlig leksak från gräsmattan och bära den nästan fram till matte-hundnörd. Budföring är ju skitkul, eftersom Busfröet älskar att springa. Tyvärr väntar han inte på kommando, utan bara springer fram och tillbaka som ett skollat troll mellan förarna.
Men idag har nog Busfröet funnit sitt kall. För idag har vi viltspårat för första gången.
I morse gick jag ut med bajspåsar klippta i remsor (för jag har lagt magväskan med färgade klädnypor på något bra ställe, som jag inte riktigt kan minnas för tillfället.) och snittslade ett bågformat spår i ca 50 meter. Sen gick jag hem igen och hämtade älgklöven som jag tog ur frysen igår, och en vattenflaska med sportkork med blod i. Sen gick jag spåret igen, med klöven släpandes efter mig i ett snöre, droppandes lite blod med jämna (var tredje meter ungefär) mellanrum. Sen fick spåret ligga i ett par timmar.
När vi kom fram till spårstarten, Busfröet och jag, blev Busfröet alldeles stel, med nosen klistrad i backen och hela han skakade. Sen efter några sekunder drog han iväg klockrent efter spåret. Det gick inte så fort, men nosen lämnade aldrig backen, och Busfröet lämnade aldrig spåret. Dom första 40 metrarna spårade han felfritt (men sakta). Dom sista 10 metrarna var på snö, och det hade han märkbara problem med. Jag hade föredragit att inte lägga spåret över snön, men hade inget val, för våren har inte kommit så långt här. Men även fast han tappade spåret på snön så är jag vansinnigt stolt över mitt Busfrö. Tänk vad vi kämpade med personspår i sommras, med ett tiotal meter åt gången, godis i spåret och korta liggtider. Men viltspår, det är tydligen Busfröets grej. Så det ska vi fortsätta med regelbundet. Älgklöven åkte tillbaka i frysen. Jag tänkte ta fram den igen om ett par dagar och lägga nytt spår. Det här blir nog en regelbunden aktivitet för oss.
Men idag har nog Busfröet funnit sitt kall. För idag har vi viltspårat för första gången.
I morse gick jag ut med bajspåsar klippta i remsor (för jag har lagt magväskan med färgade klädnypor på något bra ställe, som jag inte riktigt kan minnas för tillfället.) och snittslade ett bågformat spår i ca 50 meter. Sen gick jag hem igen och hämtade älgklöven som jag tog ur frysen igår, och en vattenflaska med sportkork med blod i. Sen gick jag spåret igen, med klöven släpandes efter mig i ett snöre, droppandes lite blod med jämna (var tredje meter ungefär) mellanrum. Sen fick spåret ligga i ett par timmar.
När vi kom fram till spårstarten, Busfröet och jag, blev Busfröet alldeles stel, med nosen klistrad i backen och hela han skakade. Sen efter några sekunder drog han iväg klockrent efter spåret. Det gick inte så fort, men nosen lämnade aldrig backen, och Busfröet lämnade aldrig spåret. Dom första 40 metrarna spårade han felfritt (men sakta). Dom sista 10 metrarna var på snö, och det hade han märkbara problem med. Jag hade föredragit att inte lägga spåret över snön, men hade inget val, för våren har inte kommit så långt här. Men även fast han tappade spåret på snön så är jag vansinnigt stolt över mitt Busfrö. Tänk vad vi kämpade med personspår i sommras, med ett tiotal meter åt gången, godis i spåret och korta liggtider. Men viltspår, det är tydligen Busfröets grej. Så det ska vi fortsätta med regelbundet. Älgklöven åkte tillbaka i frysen. Jag tänkte ta fram den igen om ett par dagar och lägga nytt spår. Det här blir nog en regelbunden aktivitet för oss.
torsdag 1 mars 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)