Vi har tränat, Odågan och jag. Det måste vi, eftersom vi av någon outgrundlig anledning har anmält oss till rasspecialen den 19 maj. Så nu har vi tränat på att gå i koppel. Numera är det inte (alltid) Odågan som släpar runt på matte-hundnörd. Det händer (ibland) att vi ser ut som ett Ekipage, med stort E. Men bara i några sekunder åt gången förstås. Men det är ju bättre än inga sekunder åt gången.
Och så har vi tränat på att stå. "Stå" säger matte-hundnörd i sin bästa utställningsröst. Då brukar Odågan klia sig lite bakom örat. Eller gräva lite i gruset. Eller vända sig om och kolla vad som händer där borta. Eller sätta sig ner.
Och så har vi tränat på att titta på tänder. Men Odågan vill inte gärna att man tittar på hans tänder. Han föredrar att låta matte-hundnörd känna på dom istället. Men fina vuxentänder har han fått i fram i alla fall, det såg jag när han satte fast dom i min hand.
Fast ska jag vara helt ärlig så har vi nog mest tränat på att leka. För det är vi bäst på, och då vill man ju gärna fortsätta träna på det.
onsdag 25 april 2012
tisdag 24 april 2012
Koppelkaos
Idag har vi gått premiärtur med alla tre i koppel samtidigt. Lättare saker finns det ju här i livet. Kärnfysik, tex.
måndag 23 april 2012
Valpkurs
Idag var vi på valpkurs för första gången, jag och Odågan. Det var väldigt läskigt med en massa andra hundar, så Odågan tyckte det var bäst att skälla ut alla efter noter. Men han var inte den enda som var verbal av sig. (Men han var nog den som skällde högst och längst) Förutom Odågan så var där en spansk vattenhund som heter Beu, en chihuahua som heter Hugo, en blandning mellan typ liten spets och nåt annat litet och ser ut som en långhårig rysk toy terrier som heter Alice, en spaniel som heter Harry och två vita herdehundar från samma kull som heter Bosch och Bonnie.
Först samlades vi inne i kurslokalen och presenterade oss själva och hundarna, sen gav vi oss ut på promenad tillsammans. Odågan skulle bestämt gå sist, så han kunde hålla koll på alla andra hundarna. (är man vallhund så är man.) Sen körde vi lite kontaktövningar innan vi gick tillbaka till klubbstugan och tog fikapaus. Efter det gick vi ut på lydnadsplan och tränade på sitt, lite inkallning och lite mer kontakt. Odågan är ju en hejare på sitt för det har vi tränat på hemma. Inkallning gick också bra, fast det var lite läskigt att springa förbi alla hundarna första gången. Andra gången gick det bättre. Mot slutet var dom andra hundarna inte alls lika läskiga och han vågade sig till och med fram för att nosa på Bonnie när hon tittade åt andra hållet.
Vi har även passat på att träna på att inte slänga sig ur buren så fort matte-hundnörd öppnar den. Vi har ju nyligen inhandlat en ny hundbur från Alfta-buren, en dubbelbur med mellanvägg. Då kan man träna på sånt braigt som just att inte slänga sig ur buren. Det var lite svårt innan med tygbur, då fick man liksom fånga upp Odågan mitt i luften. Men nu kan man stänga dörren så fort han gör ett rymningsförsök, och då går det tydligen mycket fortare att lära sig att man kommer ut snabbare om man håller sig lugn och stilla.
Dagen till ära så har Odågan fått ett nytt halsband, ett halvstryp i läder. Men strypfunktionen funkar inte för att halsbandet är tillräckligt stort för att ta stopp innan det stryper honom. Men jag gillar halvstryp för att dom är så smidiga att sätta på och ta av. Busfröet kör jag också halvstryp på, men hans är också för stora för att strypfunktionen ska kunna funka.
Först samlades vi inne i kurslokalen och presenterade oss själva och hundarna, sen gav vi oss ut på promenad tillsammans. Odågan skulle bestämt gå sist, så han kunde hålla koll på alla andra hundarna. (är man vallhund så är man.) Sen körde vi lite kontaktövningar innan vi gick tillbaka till klubbstugan och tog fikapaus. Efter det gick vi ut på lydnadsplan och tränade på sitt, lite inkallning och lite mer kontakt. Odågan är ju en hejare på sitt för det har vi tränat på hemma. Inkallning gick också bra, fast det var lite läskigt att springa förbi alla hundarna första gången. Andra gången gick det bättre. Mot slutet var dom andra hundarna inte alls lika läskiga och han vågade sig till och med fram för att nosa på Bonnie när hon tittade åt andra hållet.
Vi har även passat på att träna på att inte slänga sig ur buren så fort matte-hundnörd öppnar den. Vi har ju nyligen inhandlat en ny hundbur från Alfta-buren, en dubbelbur med mellanvägg. Då kan man träna på sånt braigt som just att inte slänga sig ur buren. Det var lite svårt innan med tygbur, då fick man liksom fånga upp Odågan mitt i luften. Men nu kan man stänga dörren så fort han gör ett rymningsförsök, och då går det tydligen mycket fortare att lära sig att man kommer ut snabbare om man håller sig lugn och stilla.
Dagen till ära så har Odågan fått ett nytt halsband, ett halvstryp i läder. Men strypfunktionen funkar inte för att halsbandet är tillräckligt stort för att ta stopp innan det stryper honom. Men jag gillar halvstryp för att dom är så smidiga att sätta på och ta av. Busfröet kör jag också halvstryp på, men hans är också för stora för att strypfunktionen ska kunna funka.
fredag 20 april 2012
Odågan räddar dagen
I dag gick jag och Odågan vilse i skogen. Inte så där "vilse under kontrollerade former" som brukar hända titt som tätt när jag är ute med dom nakna, då man kanske inte vet exakt var man är, men man har åtminstone en vag aning om var man hamnar om man fortsätter gå. Nej, inte en sån slags vilse. Vi var galet tokvilse. På riktigt vilse.
Vi har ju börjat hålla till i skogsdungen, den som man bara kommer till om man går hemliga stigen, men idag tänkte jag att vi skulle fortsätta på en stig som går bakom skogsdungen. Den stigen har jag gått säkert tusen gånger under dom senaste åren. Men nu har dom börjat röja i skogen så stigen är liksom försvunnen under traktorspår och fällda träd. Men jag tänkte att vi kunde ge oss ut i lingonriset lite, och sen hoppa på stigen lite längre bort. Problemet var bara att vi inte hittade någon stig längre bort. Och jag är ju, som bekant, inte så jättebra på det där med väderstreck och höger och vänster, så tillslut hade jag ingen aning om var vi var i förhållande till stigen.
Att vara tokvilse i skogen med Busfröet när det är en varm sommardag är ju inte hela världen. Det får ta den tid det tar innan man hittar hem liksom. Men att vara tokvilse i skogen med en fyra-månadersvalp i snöstorm är inte lika lyckat och jag började undra hur länge vi behövde vara hemifrån innan Sambo började bli orolig och ringde efter en helikopter för att hitta oss. Tillslut bestämde jag mig för att vända och försöka hitta tillbaka samma väg vi hade gått. Men problemet var ju att jag inte hade någon aning om hur vi hade hamnat där vi hade hamnat. Och att försöka känna igen sig är ju inte det lättaste. Ett träd är väldigt likt ett annat, liksom. Men där kom faktiskt Odågan till vår räddning. Så fort jag vände mig om för att försöka hitta tillbaka så satt han nosen i backen. Sen frispårade han hem oss, hela vägen. Ett par gånger tänkte jag att nu är han helt ute och cyklar, här gick vi verkligen inte. Och ett par gånger tog han 90graders vinklar som jag tyckte var helt fel, för här hade vi ju gått rakt fram. Men tänk så fel jag kan ha. Och tänk vilken sjukt duktig valp jag kan ha. För han spårade oss klockrent hela vägen, utan att tveka en enda gång.
Tillslut kom vi hem i alla fall, kalla och blöta inpå bara skinnet. Det är en vansinnigt stolt matte-hundnörd som ligger under täcket i soffan tillsammans med sin fantastiska valp. För att frispåra i över 30 minuter tycker jag är stort för en sån liten Odåga. Och Sambo har förbjudit mig från att gå i skogen över huvud taget om jag inte kan lära mig att hitta. Men honom lyssnar jag ju aldrig på i vanliga fall, och jag lär inte börja göra det nu heller.
Vi har ju börjat hålla till i skogsdungen, den som man bara kommer till om man går hemliga stigen, men idag tänkte jag att vi skulle fortsätta på en stig som går bakom skogsdungen. Den stigen har jag gått säkert tusen gånger under dom senaste åren. Men nu har dom börjat röja i skogen så stigen är liksom försvunnen under traktorspår och fällda träd. Men jag tänkte att vi kunde ge oss ut i lingonriset lite, och sen hoppa på stigen lite längre bort. Problemet var bara att vi inte hittade någon stig längre bort. Och jag är ju, som bekant, inte så jättebra på det där med väderstreck och höger och vänster, så tillslut hade jag ingen aning om var vi var i förhållande till stigen.
Att vara tokvilse i skogen med Busfröet när det är en varm sommardag är ju inte hela världen. Det får ta den tid det tar innan man hittar hem liksom. Men att vara tokvilse i skogen med en fyra-månadersvalp i snöstorm är inte lika lyckat och jag började undra hur länge vi behövde vara hemifrån innan Sambo började bli orolig och ringde efter en helikopter för att hitta oss. Tillslut bestämde jag mig för att vända och försöka hitta tillbaka samma väg vi hade gått. Men problemet var ju att jag inte hade någon aning om hur vi hade hamnat där vi hade hamnat. Och att försöka känna igen sig är ju inte det lättaste. Ett träd är väldigt likt ett annat, liksom. Men där kom faktiskt Odågan till vår räddning. Så fort jag vände mig om för att försöka hitta tillbaka så satt han nosen i backen. Sen frispårade han hem oss, hela vägen. Ett par gånger tänkte jag att nu är han helt ute och cyklar, här gick vi verkligen inte. Och ett par gånger tog han 90graders vinklar som jag tyckte var helt fel, för här hade vi ju gått rakt fram. Men tänk så fel jag kan ha. Och tänk vilken sjukt duktig valp jag kan ha. För han spårade oss klockrent hela vägen, utan att tveka en enda gång.
Tillslut kom vi hem i alla fall, kalla och blöta inpå bara skinnet. Det är en vansinnigt stolt matte-hundnörd som ligger under täcket i soffan tillsammans med sin fantastiska valp. För att frispåra i över 30 minuter tycker jag är stort för en sån liten Odåga. Och Sambo har förbjudit mig från att gå i skogen över huvud taget om jag inte kan lära mig att hitta. Men honom lyssnar jag ju aldrig på i vanliga fall, och jag lär inte börja göra det nu heller.
torsdag 19 april 2012
Hundpromenad
Så var det torsdag igen och dags för hundpromenad i Österbybruk. Den här veckan slog vi rekord med totalt 40 hundar. Vi stannade för att ta gruppfoto, men vi var så många så vi fick inte plats på en och samma bild. Istället fick vi nöja oss med två bilder.
Härligt att vandra i skogen i en timme med en massa andra hundnördar. Men jag tror hussarna och mattarna har roligare än hundarna, för dom tycker nog vi alla är knasiga som behåller koppel på när man är i skogen.
Härligt att vandra i skogen i en timme med en massa andra hundnördar. Men jag tror hussarna och mattarna har roligare än hundarna, för dom tycker nog vi alla är knasiga som behåller koppel på när man är i skogen.
 |
| Ena halvan av gänget. |
 |
| Andra halvan av gänget. |
lördag 14 april 2012
Vuxit ur valpskogen
Odågan har vuxit ur valpskogen. Så idag har jag visat honom hemliga stigen. När vi kom ut på ängen så kopplade jag loss Odågan och vips så var han borta. Eller nej, inte borta, jag såg honom ju hela tiden, som en svart torped som rörde sig fram och tillbaka och kors och tvärs. Gladare Odåga har jag nog aldrig skådat. Det har ju snöat här i över ett dygn nu, och kombinationen av snö och enorma ytor att röra sig på blev nog lite som julafton för Odågan. Snö är ju det bästa som finns, enligt Odågan. Medan vi gick över ängen så passade jag på att belöna alla spontana kontakter och körde även lite inkallningar när han var på väg bort från mig i högsta tänkbara farten.
Hemliga stigen leder ju in i skogen och där var Odågan tvungen att sänka tempot en aning. Men inte mycket. Bara tillräckligt för att inte springa in i dom där jobbiga träden som stod i vägen hela tiden.
På vägen tillbaka sprang han, om möjligt, ännu fortare och åt ännu flera håll. Det är nog dags att lägga valpskogen på hyllan nu.
Hemliga stigen leder ju in i skogen och där var Odågan tvungen att sänka tempot en aning. Men inte mycket. Bara tillräckligt för att inte springa in i dom där jobbiga träden som stod i vägen hela tiden.
På vägen tillbaka sprang han, om möjligt, ännu fortare och åt ännu flera håll. Det är nog dags att lägga valpskogen på hyllan nu.
fredag 13 april 2012
Nu är det gjort
Nu är vi anmälda till rasspecialen nästa månad, jag och Odågan. Anmälan är inskickad, avgiften är betald, nu finns det ingen återvändo. Har smått ont i magen över det hela, men eftersom Odågans gudfar Rudi tyckte att vi skulle delta, och Spunk och hennes matte ska köra med heja-rop i publiken, och sist men inte minst, Odågans uppfödare har hotat mig till livet om jag inte ställer upp, så hade jag ju liksom inte så mycket val.
Så nu gäller det att träna som idioter dom kommande fem veckorna. Vi ska mästra det där med koppelgående. Och att stå. Och att titta på tänder. Och att stå på ett bord. Och mina tävlingsnerver. Men inte idag. Idag ligger vi i soffan och har ont i magen över allt vi ska hinna med.
Så nu gäller det att träna som idioter dom kommande fem veckorna. Vi ska mästra det där med koppelgående. Och att stå. Och att titta på tänder. Och att stå på ett bord. Och mina tävlingsnerver. Men inte idag. Idag ligger vi i soffan och har ont i magen över allt vi ska hinna med.
torsdag 12 april 2012
Torsdagspromenad
I Österbybruk (som ligger typ en mil härifrån) är det ett gäng hundägare som träffas varje torsdag för promenad. Antalet har vuxit från ett par kompisar som gjorde sällskap med sina sammanlagt tre hundar, till närmare trettio hundar. Idag var jag och Busfröet med för första gången.
Samlingen var vid herrgårdsparkeringen och vi var ute i god tid, vilket gjorde att Busfröet var otålig och uppe i varv och pep och tjöt. Han är uppvuxen med en schäfer, det är därför han piper, ursäktade jag. Men Busfröet var inte den enda som det inte var fason på. Det fanns många otåliga hundar som väntade på att få komma iväg. Allt från chihuahua till leonberger. Och alla storlekar där i mellan.
Jag hade inbillat mig att det skulle vara en promenad i halvfart runt bruket, men tänkte att vi kunde hänga på i alla fall eftersom Busfröet behöver öva sig på att inte bli så stissig när andra hundar är med. Men tji fick jag, för det var en promenad som var mycket mer än så.
Vi träffades alla vid herrgården (24 hundar var det idag) och sen vandrade vi iväg på något som, med lite fantasi, kunde liknas vid en stig. Genom skog och mark, över järnvägsspåret, genom mer skog och mark, över stora vägen, runt en crossbana, tillbaka över stora vägen på ett helt annat ställe, längs med lite grusvägar, över järnvägen igen och så tillbaka till herrgården. Där släppte alla som ville sina hundar i herrgårdsparken så dom fick rusa av sig. Busfröet rusade av sig tillsammans med phalenen Harry och bedlingtonterriern Flora. Dom var oskiljaktiga i närmare tjugo minuter medan alla andra hundar sprang runt omkring. Flatten Kompis badade i herrgårdsdammen. Tätt följt av en schäfer och en lagotto. Det skrattade vi alla gott åt. Förutom deras mattar och hussar, dom skrattade inte alls.
Sen hade phalenen Harry lite ringträning när alla hundarna var kopplade igen, för han ska på utställning för första gången i Sundsvall i helgen. Men jag och Busfröet orkade inte vara kvar, för vi behöver ju ingen ringträning, för vi ska ju inte till Sundsvall i helgen.
Så det är vår nya torsdags aktivitet. Hundpromenad och parklek för mig och Busfröet.
Samlingen var vid herrgårdsparkeringen och vi var ute i god tid, vilket gjorde att Busfröet var otålig och uppe i varv och pep och tjöt. Han är uppvuxen med en schäfer, det är därför han piper, ursäktade jag. Men Busfröet var inte den enda som det inte var fason på. Det fanns många otåliga hundar som väntade på att få komma iväg. Allt från chihuahua till leonberger. Och alla storlekar där i mellan.
Jag hade inbillat mig att det skulle vara en promenad i halvfart runt bruket, men tänkte att vi kunde hänga på i alla fall eftersom Busfröet behöver öva sig på att inte bli så stissig när andra hundar är med. Men tji fick jag, för det var en promenad som var mycket mer än så.
Vi träffades alla vid herrgården (24 hundar var det idag) och sen vandrade vi iväg på något som, med lite fantasi, kunde liknas vid en stig. Genom skog och mark, över järnvägsspåret, genom mer skog och mark, över stora vägen, runt en crossbana, tillbaka över stora vägen på ett helt annat ställe, längs med lite grusvägar, över järnvägen igen och så tillbaka till herrgården. Där släppte alla som ville sina hundar i herrgårdsparken så dom fick rusa av sig. Busfröet rusade av sig tillsammans med phalenen Harry och bedlingtonterriern Flora. Dom var oskiljaktiga i närmare tjugo minuter medan alla andra hundar sprang runt omkring. Flatten Kompis badade i herrgårdsdammen. Tätt följt av en schäfer och en lagotto. Det skrattade vi alla gott åt. Förutom deras mattar och hussar, dom skrattade inte alls.
Sen hade phalenen Harry lite ringträning när alla hundarna var kopplade igen, för han ska på utställning för första gången i Sundsvall i helgen. Men jag och Busfröet orkade inte vara kvar, för vi behöver ju ingen ringträning, för vi ska ju inte till Sundsvall i helgen.
Så det är vår nya torsdags aktivitet. Hundpromenad och parklek för mig och Busfröet.
En del av gänget.
Snygg bild på Busfröet. Och min rumpa. Nästa gång ska jag INTE ha på mig fleecefodrade byxor, vinterstövlar och fyra lager tröjor.
Törs jag anmäla oss?
Snart är det dags för Berger Träffen 2012. Den går av stapeln den 17 maj med officiellt vallanlagsprov på Mårtensby Gård utanför Uppsala. Den 18 maj är det klubbmästerskap i vallning, också på Mårtensby Gård. Den 19 maj är det utställning och den 20 är det KM i lydnad, rallylydnad och agility.
Jag hade tänkt släpa med mig Odågan för att vara publik på KM i vallning på fredagen och även vara publik på lördagen och söndagen på utställningen och KM tävlingarna. På lördagen är det även grillning för samtliga som vill. Och vi vill.
Men ska vi bara var publik på lördagen, eller ska vi ställa upp i utställningen? Koppelgående är ju inte riktigt vår grej, men det är ju en hel månad kvar. Törs jag anmäla oss eller ska vi nöja oss med att vara publik?
Jag hade tänkt släpa med mig Odågan för att vara publik på KM i vallning på fredagen och även vara publik på lördagen och söndagen på utställningen och KM tävlingarna. På lördagen är det även grillning för samtliga som vill. Och vi vill.
Men ska vi bara var publik på lördagen, eller ska vi ställa upp i utställningen? Koppelgående är ju inte riktigt vår grej, men det är ju en hel månad kvar. Törs jag anmäla oss eller ska vi nöja oss med att vara publik?
tisdag 10 april 2012
Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder
I dag var jag inte alls upplagd för att åka ut till BK med Odågan. Det har regnat hela dagen och tisdagar är långdagar för mig i skolan. Men så kom jag hem till en odräglig Odåga som varit helt oaktiverad hela dagen (Sambo står för mat och trädgårdsrastning när jag inte är hemma, men mer än så blir det inte) och kände att jag kanske borde åka i alla fall. Men så var det ju det där med regnet. Usch. Men vår BK har en egen sida på facebook, och där hade en av medlemmarna skrivit ett inlägg som lydde, kort och gott; Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Så då var ju saken avgjord, det var bara att pallra sig iväg, med fodrade brallor, gummistövlar, regnställ och vantar. Det var nog fler än jag som läst inlägget på facebook för det var förvånansvärt många där och tränade.
Och miljöträna i regn, det måste man ju faktiskt också göra. I dag har vi tränat på koppelgående såklart, och det går faktiskt framåt. Följsamheten börjar nog att komma. Lite. Kanske. Och så har vi tränat på att inte bli rädda. Vi blev inte rädda när en malle plötsligt dök upp från ingenstans och skällde som tusan på oss (jo, matte-hundnörd blev nog lite rädd. Men inte Odågan), och så blev vi inte rädda för skotten som sköts. Och så blev vi inte rädda när en bil åkte förbi jätte nära. Lite osäkra blev vi, men inte rädda. Och vi blev inte rädda när den vackra korthåriga collien Zorro ville hälsa.
Sen tränade vi ett väldigt kort pass med stadga i sitt, som bestod av hela två repetitioner. Men det är mycket som händer runt omkring på en BK, och då är två repetitioner av sitt med stadga väldigt bra jobbat för en sån liten Odåga. Efter det tränade vi på att sitta och titta på medan dom andra tränade lydnad på grusplanen. Och så avslutade vi med att träna på att ligga i bilen medan matte-hundnörd fikade i klubbstugan en snabbis innan hemfärden.
Eftersom det var så kallt och regnigt var vi bara på klubben i ca 45 minuter (och tio av dom var ju Odågan i bilen), men det räckte nog, för väl hemma så är han inte alls lika odräglig som han var innan vi åkte.
Och miljöträna i regn, det måste man ju faktiskt också göra. I dag har vi tränat på koppelgående såklart, och det går faktiskt framåt. Följsamheten börjar nog att komma. Lite. Kanske. Och så har vi tränat på att inte bli rädda. Vi blev inte rädda när en malle plötsligt dök upp från ingenstans och skällde som tusan på oss (jo, matte-hundnörd blev nog lite rädd. Men inte Odågan), och så blev vi inte rädda för skotten som sköts. Och så blev vi inte rädda när en bil åkte förbi jätte nära. Lite osäkra blev vi, men inte rädda. Och vi blev inte rädda när den vackra korthåriga collien Zorro ville hälsa.
Sen tränade vi ett väldigt kort pass med stadga i sitt, som bestod av hela två repetitioner. Men det är mycket som händer runt omkring på en BK, och då är två repetitioner av sitt med stadga väldigt bra jobbat för en sån liten Odåga. Efter det tränade vi på att sitta och titta på medan dom andra tränade lydnad på grusplanen. Och så avslutade vi med att träna på att ligga i bilen medan matte-hundnörd fikade i klubbstugan en snabbis innan hemfärden.
Eftersom det var så kallt och regnigt var vi bara på klubben i ca 45 minuter (och tio av dom var ju Odågan i bilen), men det räckte nog, för väl hemma så är han inte alls lika odräglig som han var innan vi åkte.
måndag 9 april 2012
Så man slipper skämma ögonen ur sig
Jag och Odågan har anmält oss till valpkurs. Eller, jag har ju anmält, Odågan följer med vare sig han vill eller inte. Därför har vi börjat smygträna lite, i förberedande syfte, så man slipper skämma ögonen ur sig när man börjar på kursen.
Som med Busfröet. När vi började på valpkurs så kunde jätte många saker. Fast inga av dom var helt nödvändiga. Förutom att gå i koppel och inkallning så kunde han High Five, Puss, Vad säger hunden, Var är svansen, och annat smått och gott. Sitt och ligg kunde han INTE.
När Pipleksaken och jag gick valpkurs så var det mest av socialträningsskäl. Pipleksaken var fysiskt återhämtad efter skadan, men inte psykiskt. Därför fokuserade vi oss mest på att inte vara rädd för hundar och människor och nya miljöer. Men sitt och inkallning kunde han i alla fall innan, och gå i koppel lärde han sig under kursen.
Jag funderat lite på vilka saker man borde kunna för att slippa skämmas på valpkursen och har kommit fram till följande:
* Koppelgående
* Inkallning
* Sitt
* Ligg
Koppelgåendet fungerar superbra för oss, så länge jag följer efter vart än Odågan leder mig så att han inte märker att han har koppel på, för då stretas det och protesteras det.
Inkallning går jättebra så där på valpars vis. Ibland vänder han på en femöring och kommer galloperande fastän han är mitt uppe i att jaga katten eller skälla på grannen. Och ibland tittar han på mig och undrar vem fan jag är som står och gapar.
Sitt har vi tränat på lite då och då, och har nu ett fungerande kommando på olika underlag och även med liiiiite störning. Idag har vi även börjat träna lite stadga i sittandet med omvänt lockande, och det gick så bra så jag trodde inte mina ögon. Mycket stolt matte-hundnörd.
Ligg har vi bara börjat lite smått med. Jag belönar spontana lägganden, men han har inte kopplat ännu till att bjuda på beteendet med flit. Men det kommer, det kommer.
Utöver dom sakerna så kan Odågan även handtarget (nosdutt mot handflatan). Vi har försökt oss på tasstarget i ett kort träningspass men inte kommit så långt med det (läs: fattar noll). Och så lektränar vi förstås. Vi tränar snabba gripanden och viktförskjutning och att springa så fort man kan till matte-hundnörd när man har nåt i munnen och att byta leksak med matte-hundnörd och att lämna leksaken i matte-hundnörds hand. Allt det tränar vi på. Och så tränar vi på att springa runt tillsammans med matte-hundnörd och tjoa och hoppa och flamsa och sprattla. Det är den roligaste träningen. Det momentet är vi bäst på, jag och Odågan.
Som med Busfröet. När vi började på valpkurs så kunde jätte många saker. Fast inga av dom var helt nödvändiga. Förutom att gå i koppel och inkallning så kunde han High Five, Puss, Vad säger hunden, Var är svansen, och annat smått och gott. Sitt och ligg kunde han INTE.
När Pipleksaken och jag gick valpkurs så var det mest av socialträningsskäl. Pipleksaken var fysiskt återhämtad efter skadan, men inte psykiskt. Därför fokuserade vi oss mest på att inte vara rädd för hundar och människor och nya miljöer. Men sitt och inkallning kunde han i alla fall innan, och gå i koppel lärde han sig under kursen.
Jag funderat lite på vilka saker man borde kunna för att slippa skämmas på valpkursen och har kommit fram till följande:
* Koppelgående
* Inkallning
* Sitt
* Ligg
Koppelgåendet fungerar superbra för oss, så länge jag följer efter vart än Odågan leder mig så att han inte märker att han har koppel på, för då stretas det och protesteras det.
Inkallning går jättebra så där på valpars vis. Ibland vänder han på en femöring och kommer galloperande fastän han är mitt uppe i att jaga katten eller skälla på grannen. Och ibland tittar han på mig och undrar vem fan jag är som står och gapar.
Sitt har vi tränat på lite då och då, och har nu ett fungerande kommando på olika underlag och även med liiiiite störning. Idag har vi även börjat träna lite stadga i sittandet med omvänt lockande, och det gick så bra så jag trodde inte mina ögon. Mycket stolt matte-hundnörd.
Ligg har vi bara börjat lite smått med. Jag belönar spontana lägganden, men han har inte kopplat ännu till att bjuda på beteendet med flit. Men det kommer, det kommer.
Utöver dom sakerna så kan Odågan även handtarget (nosdutt mot handflatan). Vi har försökt oss på tasstarget i ett kort träningspass men inte kommit så långt med det (läs: fattar noll). Och så lektränar vi förstås. Vi tränar snabba gripanden och viktförskjutning och att springa så fort man kan till matte-hundnörd när man har nåt i munnen och att byta leksak med matte-hundnörd och att lämna leksaken i matte-hundnörds hand. Allt det tränar vi på. Och så tränar vi på att springa runt tillsammans med matte-hundnörd och tjoa och hoppa och flamsa och sprattla. Det är den roligaste träningen. Det momentet är vi bäst på, jag och Odågan.
söndag 8 april 2012
Växer så det knakar!
Jag har ju inte varit så värst flitig med att väga och mäta Odågan sen han kom. Men så uppmanades jag av Odågans halvbrorsas matte att göra det, så här kommer lite resultat:
14 veckor - 6.4 kg. (Kunde inte mäta honom för han ålade sig så mycket)
15 veckor - 7 kg och 38 cm hög.
16 veckor - 7.6 kg och 38 cm hög.
Märk väl att höjden är bara ett ca mått. Att få en bergervalp att stå still medan man fipplar med en tumstock och en bok är inte det enklaste.
Här kan ni i alla fall jämföra Odågans mått med halvbrorsan Kaos.
Och så lite bilder på det lurviga odjuret.
14 veckor - 6.4 kg. (Kunde inte mäta honom för han ålade sig så mycket)
15 veckor - 7 kg och 38 cm hög.
16 veckor - 7.6 kg och 38 cm hög.
Märk väl att höjden är bara ett ca mått. Att få en bergervalp att stå still medan man fipplar med en tumstock och en bok är inte det enklaste.
Här kan ni i alla fall jämföra Odågans mått med halvbrorsan Kaos.
Och så lite bilder på det lurviga odjuret.
torsdag 5 april 2012
Är man nörd så är man
För er som inte redan vet om det så är jag, förutom att vara matte-hundnörd, även biologinörd. Det är min pappas fel. När jag var liten släpade han runt mig i diverse skogar och marker för att fågelskåda. Jag blev helt såld på djur överhuvudtaget, och den allra första boken jag köpte själv var "101 pets and how to care for them."
När jag fyllde femton gav pappa mig en bok av Desmond Morris som heter People Watching, och intresset för etologi kom till i det ögonblicket. Genom Desmond Morris upptäckte jag evolutionsbiologen Richard Dawkins, och därmed var saken avgjord; när jag blir stor ska jag bli biolog.
Och eftersom jag VET att biologi är det mest fantastiska och intressantaste ämne i hela världen, så måste jag ju försöka frälsa andra också. Och då kan det ju vara bra att frälsa genom ett ämne som andra tycker är intressant, i det här fallet; hundar.
Det där var ju en väldigt lång förklaring till varför jag länkar till det jag nu länkar till. För er som har missat att det finns en hel serie med intressanta (och faktiskt en del mindre intressanta, men dom flesta är väldigt bra) föreläsningar på UR Play om "Att skapa en hund." så är länken dit HÄR.
När jag fyllde femton gav pappa mig en bok av Desmond Morris som heter People Watching, och intresset för etologi kom till i det ögonblicket. Genom Desmond Morris upptäckte jag evolutionsbiologen Richard Dawkins, och därmed var saken avgjord; när jag blir stor ska jag bli biolog.
Och eftersom jag VET att biologi är det mest fantastiska och intressantaste ämne i hela världen, så måste jag ju försöka frälsa andra också. Och då kan det ju vara bra att frälsa genom ett ämne som andra tycker är intressant, i det här fallet; hundar.
Det där var ju en väldigt lång förklaring till varför jag länkar till det jag nu länkar till. För er som har missat att det finns en hel serie med intressanta (och faktiskt en del mindre intressanta, men dom flesta är väldigt bra) föreläsningar på UR Play om "Att skapa en hund." så är länken dit HÄR.
onsdag 4 april 2012
Bästa valpen i kullen
Jag har haft en väldans tur alla gånger jag har köpt valp och har alltid lyckats få bästa valpen i kullen. Och det är verkligen tur, mer tur än skicklighet i alla fall.
När vi skaffade Busfröet så var han den som blev över. Ingen annan ville ha honom. Men jag kan verkligen inte förstå varför, för han var så bäst som det bara kan bli. Charmigast och roligast och smartast och gladast och allt annat som slutar på ast. Bästast, helt enkelt.
Pipleksaken var också helt klart bäst i kullen. Det är ju bara att titta på han så förstår man varför. Snyggast och prickigast och rultigast.
Och Odågan är såklart också bäst i kullen. Det lyser ju långa vägar. Han är tex lockigast. Och gosigast. Och lortigast. Och framförallt Odågigast. Japp, odågigare valp får man nog leta efter. Men det tänker jag inte göra, för det räcker gott och väl med den Odågiga valpen jag redan har.
När vi skaffade Busfröet så var han den som blev över. Ingen annan ville ha honom. Men jag kan verkligen inte förstå varför, för han var så bäst som det bara kan bli. Charmigast och roligast och smartast och gladast och allt annat som slutar på ast. Bästast, helt enkelt.
Pipleksaken var också helt klart bäst i kullen. Det är ju bara att titta på han så förstår man varför. Snyggast och prickigast och rultigast.
Och Odågan är såklart också bäst i kullen. Det lyser ju långa vägar. Han är tex lockigast. Och gosigast. Och lortigast. Och framförallt Odågigast. Japp, odågigare valp får man nog leta efter. Men det tänker jag inte göra, för det räcker gott och väl med den Odågiga valpen jag redan har.
Tisdagsträning
Östhammars BK har öppen träning på tisdagar. Då är alla medlemmarna välkomna att komma och träna. Det är man ju iofs alltid, välkommen att träna menar jag, men just på tisdagar så finns det instruktörer på plats så man kan få hjälp med det man vill träna. Eller så kan man göra som jag, och bara strosa runt med Odågan bland människor och hundar och miljöträna lite.
Odågan har blivit väldans modig. Först fick han syn på lillasyster och började skälla och vifta på svansen på en gång för att tala om att han kände faktiskt den hunden och ville fram och hälsa. Och så hälsade han på Puma utan krusiduller. Och sen knatade han fram till en flatte och en spaniel och hälsade på dom också, som om det enda han gjort här i livet var att hälsa på främmande hundar.
Och så tränade vi lite på att gå i koppel. Eller, nja, kopplet var på och vi gick. Men knepet är att se till att följa efter Odågan vart han än går, så att han inte märker att han har ett koppel på, för annars protesterar han.
Och så övade vi på tandvisning. Och på att komma när matte-hundnörd ropade att man visst inte fick bada i diket. Och på att kissa på en plats som inte var trädgården. Och på att sitta rakt upp och ner och ha supertråkigt medan matte-hundnörd tittade på när andra hundar tränade lydnad.
Det är tröttsamt att strosa runt på tisdagsträningar, det är ett som är säkert. När vi kom hem blev det kloklippning och genomborstning av blöt och lortig päls. Man får passa på när Odågan är för trött för att protestera.
Odågan har blivit väldans modig. Först fick han syn på lillasyster och började skälla och vifta på svansen på en gång för att tala om att han kände faktiskt den hunden och ville fram och hälsa. Och så hälsade han på Puma utan krusiduller. Och sen knatade han fram till en flatte och en spaniel och hälsade på dom också, som om det enda han gjort här i livet var att hälsa på främmande hundar.
Och så tränade vi lite på att gå i koppel. Eller, nja, kopplet var på och vi gick. Men knepet är att se till att följa efter Odågan vart han än går, så att han inte märker att han har ett koppel på, för annars protesterar han.
Och så övade vi på tandvisning. Och på att komma när matte-hundnörd ropade att man visst inte fick bada i diket. Och på att kissa på en plats som inte var trädgården. Och på att sitta rakt upp och ner och ha supertråkigt medan matte-hundnörd tittade på när andra hundar tränade lydnad.
Det är tröttsamt att strosa runt på tisdagsträningar, det är ett som är säkert. När vi kom hem blev det kloklippning och genomborstning av blöt och lortig päls. Man får passa på när Odågan är för trött för att protestera.
måndag 2 april 2012
Valpskog och valpäng
Vi har det ganska bra där vi bor. Bortsett från att vi bor precis intill en 70-väg utan trottoarer (jag har ifrågasatt Sambo flera gånger hur han tänkte när han bestämde sig för att bygga sitt hus så nära vägen) så har vi det ganska bra. Bakom huset (västerläge) har vi bara åkrar. Till söder har vi en bäck, och på andra sidan bäcken en jättefin skogsdunge. Mot norr har vi en skog. En alldeles perfekt valpskog.
Varför är det en valpskog? hör jag hur ni frågar. Jo, för att det är ganska glest mellan träden, så man har hela tiden koll på var den lilla valpen befinner sig, och valpen har hela tiden koll på var matte-hundnörd befinner sig. Men det är inte bara trädglesheten som är bra. Den har dessutom larvigt mycket stenbumlingar i alla storlekar överallt på marken, så man måste klättra och hoppa och balansera för att ta sig fram. Och så finns det gott om grenar och omkullfallna träd lite kors och tvärs, så man måste krypa (valpen, inte matte-hundnörd, hon kliver bara över) också med jämna mellanrum. Det finns inga stigar alls i den lilla valpskogen, så man kan inte fuska sig igenom den heller. Tyvärr är den inte så stor, men det löser man genom att liksom serpentina sig fram, så blir den mycket längre.
På ena sidan skogen är vägen, så den håller vi oss borta ifrån, men på andra sidan finns en liten äng som är omgiven nästan helt av träd. Det är en väldigt bra valpäng, och den tycker Odågan och matte-hundnörd om att rusa runt på tillsammans. När man har rusat runt tills bristen på kondition säger ifrån, så serpentinar man sig tillbaka genom valpskogen, klättrar över staketet och så vips så är man hemma i trädgården igen.
Varför är det en valpskog? hör jag hur ni frågar. Jo, för att det är ganska glest mellan träden, så man har hela tiden koll på var den lilla valpen befinner sig, och valpen har hela tiden koll på var matte-hundnörd befinner sig. Men det är inte bara trädglesheten som är bra. Den har dessutom larvigt mycket stenbumlingar i alla storlekar överallt på marken, så man måste klättra och hoppa och balansera för att ta sig fram. Och så finns det gott om grenar och omkullfallna träd lite kors och tvärs, så man måste krypa (valpen, inte matte-hundnörd, hon kliver bara över) också med jämna mellanrum. Det finns inga stigar alls i den lilla valpskogen, så man kan inte fuska sig igenom den heller. Tyvärr är den inte så stor, men det löser man genom att liksom serpentina sig fram, så blir den mycket längre.
På ena sidan skogen är vägen, så den håller vi oss borta ifrån, men på andra sidan finns en liten äng som är omgiven nästan helt av träd. Det är en väldigt bra valpäng, och den tycker Odågan och matte-hundnörd om att rusa runt på tillsammans. När man har rusat runt tills bristen på kondition säger ifrån, så serpentinar man sig tillbaka genom valpskogen, klättrar över staketet och så vips så är man hemma i trädgården igen.
söndag 1 april 2012
Cykelpremiär
Idag har Busfröet cyklat för allra första gången. Vi tog bara en kort liten runda på dryga kilometern, för att inte överanstränga så här på en gång. (Inte Busfröet, han blir nog inte överansträngd i första taget. Men det är sämre med min kondition) Första halvan av rundan gick åt till att Busfröet skulle fatta hur man gjorde. Att han måste hålla sig till höger om cykeln och inte springa in i den fattade han på en gång. Men att man inte kan stanna och lukta på vartenda grässtrå, det tog lite längre tid att förstå. Men tillslut trillade polletten ner, och andra halvan av rundan gick väldigt smidigt. Då började han hitta rytmen i steget också så vi liksom flöt fram, Busfröet och jag.
Busfröet har ju ett helt annat rörelsebehov än vad Pipleksaken har, så att cykla några gånger i veckan blir nog jätteskönt för honom.
Nu sover han som en stock. Inte för att en kilometer är långt för honom att trava, men att fokusera på att bara springa rakt fram utan att stanna och lukta på allt, det var nog ganska krävande för Busfröet.
Busfröet har ju ett helt annat rörelsebehov än vad Pipleksaken har, så att cykla några gånger i veckan blir nog jätteskönt för honom.
Nu sover han som en stock. Inte för att en kilometer är långt för honom att trava, men att fokusera på att bara springa rakt fram utan att stanna och lukta på allt, det var nog ganska krävande för Busfröet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)