Sommar

Det braiga med sommaren är att man kan släppa ut sina djur på grönbete.

Hör du inte vad han säger?

Men vad vill du? hör jag Sambo fråga ett gnällande Busfrö inifrån spelrummet.
Han vill ligga under täcket hör du väl!  ropar jag från vardagsrummet.
Så blir det knäpptyst en stund.
Hur fan kunde du veta att det var det han ville? muttrade Sambo.
Men han sa ju det.  Du får ju lyssna lite bättre.  suckade jag.

Nog för att Sambo är lite halvdöv på ena örat, men det finns nog ingen hund som talar om så tydligt vad han vill som mitt lilla Busfrö.  Men det kanske bara är jag som förstår vad han säger.

Saker som sägs ofta

Ibland känns det som om man bara upprepar sig själv här hemma.  Här är min topp-fem-lista på saker jag tjatar, om och om igen.

1.  Var är min andra sko? (till Odågan)
2.  Vad fan har du snott nu din jävla skithund? (till Odågan)
3.  Får jag den?  (till Odågan, hör ihop med punkt nr. 2)
4.  Låt bli katten!!! (till Busfröet och Odågan)
5.  Inte hoppa i soffan!  (till Busfröet och Odågan)

Busfröet är inte så busig

I morse när jag klev upp möttes jag av ett väldigt hängigt Busfrö.  När jag lyfte upp honom för att se efter hur det var ställt så skrek han rakt ut av smärta.  Jag kände igenom honom men fann ingenting, men några minuter senare skrek han igen, helt utan synlig anledning.  Så det var bara att ringa veterinären.  Vi fick en tid under eftermiddagen och jag tillbringade flera timmar med att oroa mig över patellaluxation, höftledsdysplasi och allt annat hemskt man kan hitta på.  Så här i efterhand så kom jag ju på att Busfröet varit väldigt lugn och sansad under promenaderna i ett par dagar, så då försöker man ju pussla ihop alla symptom och komma upp med en egen diagnos.  Internet är INTE ens bästa vän i såna här situationer, för jag var ju tillslut övertygad om att stackars Busfröet hade någon hemsk och obotlig sjukdom.

Men som tur var är det inte så illa.

När veterinären kände igenom honom så sa inte Busfröet nånting alls, men han hade en temp på 39,5 och veterinären misstänkte att smärtan berodde på ledstelhet orsakat av febern.  Busfröet har en infektion i kroppen som har orsakat febern, och har fått smärtstillande medecin som han ska äta i en vecka.  Vetten skrev även ut samma medecin till Pipleksaken, för han tror att han kan ha samma infektion, eftersom han varit så trött och hängig och inte orkat gå några promenader på sista tiden.  Precis när vi var på väg därifrån fick Busfröet ett smärtanfall igen, och då tyckte vetten att det var väldigt typiska febersmärtor. 

Så nu kan jag andas ut igen.  Båda cirkusaporna har fått i sig medecin för idag och nu hoppas vi på en snabb förbättring för båda två.

Dagens spårtips

När man lägger ett blodspår bör man undersöka området noga innan man lämnar klöven som spårslut.  Annars kan det slumpa sig så att man har råkat lämna klöven i närheten av en myrstack, och när man återvänder för att gå spåret tre timmar senare så är klöven täckt i ett myllrande hav av rödmyror, och stackars Busfröet blir snuvad på sin klöv.  Då är det bra att matte-hundnörd råkade ha en snusdosa med leverpastej i fickan som tröstpris. 

Sambo kan aldrig riktigt förstå varför mina fickor alltid är så fyllda med konstiga saker.  Men jag tror det krävs en hundnörd för att förstå.

Att man kan bli så glad över så lite

Jag och Odågan har ju, som bekant, tragglat lite med klossträningen.  Men idag släppte det!  Nu rör han på bakbenen.  Äntligen.  Inte i någon särskild riktning, men han rör dom.  Lite.  Tjohoooo!

Nu ser jag äntligen ljuset i slutet av tunneln.  För utan sjyssta ingångar är det ju svårt att träna lydnad eftersom det ingår i stort sett i varje moment av lydnads ettan.  Men nu är vi på banan, för nu rör han på bakbenen.  Lite.

Och med det vill jag önska alla en härlig midsommar. 

Valpar ska träna KORTA pass

I dag hade jag den braiga idén att tänka ut i förväg vad vi skulle träna på när vi kom till BK, för på sistone har jag märkt att det blir väldigt lätt att man bara liksom flummar runt, snackar med lite folk, flummar runt lite mer och sen åker hem.  Man får ju inte så mycket tränat på det sättet, liksom.  Så ikväll hade jag en plan.  Först en liten rastningsrunda när vi anlände, sen skulle jag lägga ett spår, sen skulle jag träna lite fritt följ och hopp över hinder, sen skulle vi gå spåret, sen skulle jag fika och sen skulle vi åka hem.  Det var planen.

Och jag höll den ganska bra.  Först gick vi vår rastningsrunda, sen la jag ett spår, sen tränade vi hopp över hinder och fritt följ, sen gick vi spåret och sen fikade jag.  Sen skulle jag ju åka hem.  Men så tänkte jag att jag bara skulle köra lite mer hopp-över-hinder-träning en snabbis och sen skulle jag åka hem.  Men så kom jag på att det kan vara bra att passivitetsträna också (läs; matte-hundnörd sitter och snackar skit med elaka uppfödaren och Bonnies matte).  Och så efter ett (ganska långt) tag så bestämde vi för att släppa hundarna för alla andra hade haft vett att åka hem och det var bara vi kvar på klubben.  Så vi knatade bort till Hundungdoms inhägnade agilitybana och släppte odjuren.

Efter mycket spring och lite tandvisning-träning så vandrade vi tillbaka och tränade på att hundarna skulle ligga i bilen (läs; mattarna stod på parkeringen och pratade).  Tillslut tittade jag på klockan och upptäckte att vi hade varit på klubben i tre timmar.  Tre timmar!  Valuta för pengarna får man ju i alla fall på våra gratis tisdagsträningar!

Betongklump

Jag glömde ju att berätta att Odågan fyllde 6 månader igår.  Stora pojken nu liksom.  Väldigt stora pojken.  Nu väger betongklumpen 12,5 kg och är 44 cm hög.  Och för en gångs skull stod han stilla som en staty när vi mätte. (pga en kombination av mjukost på tub och att vi har tränat på STILLA)

Här kommer lite bilder på mitt finaste lurv.

Tidsfördriv

Att fördriva en halv dag är inte svårt när man har hela huset fullt med hundar.  Efter flera dagars regn så började den här dagen soligt, så vid 10-tiden bestämde jag mig för att ta bilen och åka iväg och lägga spår.  Jag började med att snitsla ett 200 meter långt spår åt Busfröet.  Och 200 meter, det är ju inte så värst långt.  Men det här var nog det mest snirkliga, vinkliga, kluriga och svårframkomliga spår man kan lyckas lägga på en 200 meters sträcka.  När jag hade snitslat färdigt knatade jag tillbaka till bilen och hämtade klöv (vildsvin) och blod och traskade runt spåret igen med klöven släpandes efter mig och blod droppandes  med jämna (och ojämna) mellanrum.

När man går ett snirkligt, vinkligt, klurigt och svårframkomligt spår i 40 graders värme i skogen ska man inte göra det iklädd endast ett linne (fast jag hade ju byxor och gummistövlar på också, inte endast ett linne.) för man blir väldigt uppriven av alla grenar och väldigt myggbiten och väldigt kladdig av värmen som en massa löv och smuts fastnar i.  Och så ska man inte ta på sig dom fina blommiga gummistövlarna som bara är till för att vara fina och blommiga, för då blir man blöt om strumporna, eftersom dom inte är gjorda för att traska runt i lera och kärr.

När jag var klar med Busfröets spår traskade jag en bit längre bort längs vägen och gick ett personspår på ca 50 meter åt Odågan.  Här var terrängen mycket mer framkomlig för jag har varit lite taskig mot Odågan med dom senaste två spåren och tyckte han skulle få lite lättare terräng den här gången.  Det kan ju vara bra om han får fokusera på själva spårandet utan att behöva lägga all sin energi på att ta sig fram i terrängen.  Men jag la in en liten vinkel (inte riktigt 90 grader, men inte långt ifrån) och krängde mig genom lite trånga snår innan jag var klar.

Så fort jag kom hem tog jag Odågan och promenerade dom dryga två kilometerna, kopplade på sele och lina och satt iväg efter honom.  Eftersom terrängen var lättare tänkte jag låta honom vara mer självständig.  Jag har fått lite tips och råd av en väldigt duktig spårare på BK som sa att man inte ska lägga sig i vad hunden gör alls när den spårar, så jag lät Odågan gå före ca tio meter och följde bara efter.  Och han spårade helt klockrent.  Ett par gånger stannade han och väntade in mig (fast utan att sätta sig mitt i spåret som han har gjort tidigare) men han fortsatte framåt innan jag kommit ikapp honom.  Han ville väl bara försäkra sig om att jag hängde med.  Vinkeln tog han utan problem och spårslutet också.  Min superduktiga Odåga.  Sen promenerade vi hem igen samma dryga 2 km.

Väl hemma bytte jag hund (och strumpor) och knatade iväg med Busfröet.  Väl framme började jag ångra att jag lagt ett så snirkligt, vinkligt, klurigt och svårframkomligt spår och undrade hur långt han skulle gå innan han ledsnade.  Men man ska aldrig tvivla på mitt Busfrö, för han förvånar varje gång.  Med mina nya braiga tips om spår i huvudet så släppte jag på honom minst tio meter framför mig och sen följde jag bara efter.  När han gick förbi vinklar så lät jag honom göra det, och då upptäckte han sina misstag själv efter bara någon meter och vände tillbaka och fortsatte på rätt spår.  Och när det vart så om snirkligast och vinkligast och klurigast och svårframkomligast så såg jag honom inte ens längre, jag bara följde efter linan och plockade ner snitslar efter vägen, för nog fan höll han sig på spåret hela vägen fram till spårslutet.  Jag är så jävla stolt över mitt Busfrö, som till och med gick genom en vattenpöl för att ta sig fram.  Och känner man Busfröet så vet man att bli blöt om tassarna, det är jätte äckligt.

Väl klara så traskade vi hemåt igen i makligt takt, och väl hemma upptäckte jag att klockan hade hunnit bli eftermiddag.   Och nu har jag två trötta och nöjda hundar.  Eller tre egentligen, för Pipleksaken har tillbringat förmiddagen med att övervaka Sambo på jobbet nere vid IP.

Så jag tar tillbaka det jag sa häromdagen.  Hundar blir trötta av att spåra.  Och matte-hundnördar också.

Saker man inte ska träna på under ett och samma träningspass

Jag använder omvänt lockande för att få stadga i sitt och stå (och kommer även göra det med ligg den dagen vi lyckas få till ett kommando på ligg).  Problemet är att när vi har tränat med omvänt lockande så går det inte att klossträna, för då tror Odågan att klossträningen går ut på att stå alldeles blixt still.   Jätteduktig är han på att stå alldeles blixt stilla.  Inte en millimeter rör han på sig.

Så dagens träningstips från mig är; träna inte omvänt lockande och klossträning under en och samma dag, för det blir väldigt knasigt då.

Hoppa-över-hinder-träning

Hopp över hinder, det har Odågan och jag tränat på idag.  Och innan Humlespunkarnas matte blir alldeles till sig av lycka så måste jag spräcka den bubblan och tillägga att det är lydnadsmomentet och inte agility-hopp som vi tränar på.  Eller tränar och tränar.  Man slänger en korvbit över hindret och säger Hoppa när Odågan är mitt i luften.  Sen efter ett tag säger man Hoppa precis när han ska till att hoppa och sen säger man Hoppa innan han hoppar.  Träna låter ju så väldigt avancerat och pretantiöst.  Slänga korvbitar är väl snarare vad vi har gjort.  Eller jag i alla fall.  Jag har slängt korvbitar.  Odågan har ätit upp dom. 

Så när vi hade slängt korvbitar (jag) ett tag och ätit upp dom (Odågan) så tyckte jag det räckte med hoppa-över-hinder-träning för idag.  Man ska ju bara träna korta pass med en valp, och när man på bara några minuter har lyckats lura i sin Odåga att sitta ner framför hindret och hoppa på kommando, då är det bäst att sluta medan man ligger på topp, liksom. Man vill ju inte utmana ödet och köra en extra gång och upptäcka att han visst inte alls kunde, att det bara var rena slumpen att han råkade hoppa på kommando en gång.  Så då är det bäst att man slutar slänga korvbitar och går därifrån stolt och mallig över sin Odåga medan man fortfarande kan.

Och självklart var hindret pyttelågt.  Mycket lägre än dom hinder Odågan hoppar över i full karreta när vi äventyrar oss fram genom skogen varje morgon.  Det är väl bäst att tillägga det så ingen oroar sig i onödan.

Spårkväll

I kväll har vi varit iväg på kvällskurs i spår, jag och Odågan.  Det är väl mest jag som behöver lära mig att spåra, Odågan har ju redan hajjat vad det går ut på liksom.

Spåren var ganska långa, med tanke på att han bara har gått två spår tidigare, varav ett var ett motivationsspår.  Det första spåret för kvällen var väl närmare hundra meter.  Eller kanske inte riktigt, men ett bra stycke över femtio meter i alla fall.  Det gick bra för Odågan, men halvvägs igenom spåret så satte han sig bara rakt upp och ner och vägrade gå en meter till.  Då fick han sitta där, tills han kom på bättre tankar och satte fart framåt i spåret igen.  Och i slutet hittade han en liten burk med korv.  Korv är gott, säger Odågan.

Andra spåret råkade bli i ganska jobbig terräng, och jag var tvungen att lägga in en taskig vinkel mitt i för att undvika att behöva bestiga kebnekajse som av någon anledning står mitt i skogen vid Östhammars brukshundsklubb.  Lite hjälp krävdes för vinkeln, men sen gick det bra igen.  Tills Odågan satte sig bara rakt upp och ner och vägrade gå en meter till.  Då fick han sitta där, igen, tills han kom på bättre tankar, igen, och satte fart framåt i spåret igen.  Och så hittade han en liten burk med korv.  Igen.

Två kluriga spår  när man är liten valp räcker gott och väl tyckte jag, så då åkte vi hem.  Hundar blir jättetrötta av spår.  Det säger alla.  Men det är nog ingen som har sagt det till Odågan, för han och Busfröet använder för tillfället soffan som studsmatta och härjar runt som två vildbattingar.  Pipleksaken sitter på behörigt avstånd och tittar på dom som om dom vore lite bakom flötet.  Och det har han nog rätt i.

Vilken tur att jag inte ropade hej.

Man ska ju inte ropa hej innan man är över bäcken, och därför har jag inte nämnt att jag inte ens kan minnas när Odågan kissade eller bajsade inomhus sist.  Men nu kan jag det, för det hände alldeles precis nu att han kissade på golvet, så därför är det lätt att minnas.  Jag skyller allt på Sambo, som inte höll koll på klockan och tog ut Odågan i tid.  Jag är helt oskyldig.  Efter en hel dags firande av skolavslutning med rosa champagne och solsken så är jag oförmögen att kunna klockan.  Alltså är det Sambos fel.  Men förutom att det hände precis nu, så kan jag faktiskt inte minnas när Odågan kissade eller bajsade inne sist.

Hårdträning

I dag har vi verkligen legat i, Odågan och jag.  Först tog vi en sväng i metropolen Tierp och tränade på att vistas bland bilar och buller och bång.  Det tyckte Odågan var helt ok, han var alldeles för upptagen med att undersöka alla nya dofter för att bry sig i det minsta om vad som hände runt omkring.  Senare på kvällen åkte vi till BK och la ett spår.  Ett riktigt spår alltså, utan att ha en försvinnande matte-hundnörd som motivation.  Det var visserligen ett väldans kort spår, men den hade en vinkel och korsade en stig, så lite klurig var den i alla fall.  Och Odågan följde spåret hela vägen till slutet där det låg en snusdosa fylld med korv och väntade.  Så tränade vi lite stadga i sitt innan det vart berger-race med Lillasyster och Puma.  Och så passade vi på att öva lite tandvisning när vi ändå hade den där elaka uppfödaren i släptåg.  Jag vet inte vem av oss som tycker hon är elakast, Odågan för att hon envisas med att titta på hans tänder, eller jag för att hon envisas med att jag måste ställa ut Odågan på Stora Stockholm i december.  Hm.

Efter det tränade Odågan på att ligga i bilen och vänta medan matte-hundnörd tog en välbehövlig fikapaus.

Ja just ja, vi tränade lite uppletande också, men det talar vi tyst om, för Odågan tycker fortfarande att om matte-hundnörd har gömt något i skogen så får faktiskt matte-hundnörd gå och hämta det själv.  Han letar visserligen rätt på det jag har gömt, men sen står han där och säger Här är den, kom och hämta den om du vill ha den.  Sen vandrar han bort och gör något annat. 

Kursavslutning

Hm, ja, här har man ju inte varit så aktiv på sistone.  Man får väl trösta sig med att jag har varit desto aktivare i verkligheten.  Nu när Odågan har blivit lite äldre så blir det långa härliga promenader om dagarna, både med cirkusaporna och utan.  Men allt som oftast får Pipleksaken stanna hemma, för han orkar inte riktigt med att gå i terräng för tillfället.  Han följer med Sambo ner till IP istället och hjälper till att träna ungdomar i stavhopp.  Att bli klappad på av tolvåriga tjejer är alldeles lagom aktivering tycker Pipleksaken.  Busfröet däremot, han följer mer än gärna med på skogsäventyr, åtminstone när det är varmt och soligt.  När det regnar och blåser, då är det bara Odågan och matte-hundnörd som är dumma nog att ge sig ut på skogsäventyr.  Och Sambo har fixat GPS till min telefon, så vi går inte vilse lika ofta längre.

I dag var sista dagen på valpkursen.  Och Odågan spårade för första gången.  Frispårat har han ju gjort tidigare (alla gånger vi har gått vilse och han har fått visa vägen hem.) men den här gången hade han sele och lina och såg riktigt proffsig ut.  Duktig var han också.  Han virrade visserligen bort sig dom sista tio metrarna men det var för att jag hade gjort ett alldeles för svårt slut.  Innan det var han klockren, och tog till och med en vinkel utan problem.   På torsdag ska vi gå en liten spårkurs så jag kan lära mig att lägga lagom svåra spår.

Det märks stor skillnad på Odågan jämfört med första gången på valpkursen.  Då skällde han konstant i en och en halv timma och tyckte att alla andra hundar var skitläskiga.  Men nu tycker han att andra hundar är till för att leka med i tid och otid och rusar till och med fram till människor han knappt känner och vill hälsa.  Härligt.  Efter kursen ikväll fick han leka med herdehunden Bonnie i inhängnaden i en halvtimme.  Och jädrans vad dom lekte.  Odågan sprang runt som en galen krokodil och Bonnie var inte sämre hon.  Två riktiga clowner!  Jag hörde ett dunk för några minuter sen som jag antar var Odågan som somna tvärt ute i hallen.