Kantareller i spöregnet

Idag har vi plockat svamp i spöregnet, jag och Odågan.  Eller vänta, inte mycket av den meningen stämmer, förutom spöregnet.  Spöregnet stämmer.  Men jag och Odågan har inte plockat svamp, för Odågan är tämligen värdelös på svampplockning.  Han är desto bättre på att bralla runt i skogen i full fart och inte alls se sig för var han sätter fötterna.  Men inte på själva svampplockningen.  Och jag har egentligen inte heller plockat svamp.  Eller jo, det har jag ju.  Men inte med flit.

Jag är inte så mycket för svampplockning.  Men när dom växer mitt på stigen där jag går, så där mitt på stigen så jag är nära att kliva på dom om jag inte ser mig för, då kan jag tänka mig att böja mig ner och plocka upp dom.  Och när jag några meter senare nästan kliver på en till hög med svamp, då böjer jag mig igen och plockar upp dom.  Fast vid tredje omgången började jag ångra mig att jag överhuvudtaget satt i gång detta svampplockar-elände, för det är mycket mygg i skogen.  Och eftersom jag var täckt från huvud till tår i regnställ och gummistövlar så hade bara myggen ansiktet att attackera.  Och det gjorde dom.  Varje gång jag stannade för att plocka några vilsna svampar så svärmade myggen från hela sjumila-skogen till just där jag stod, och attackerade mig i ansiktet.  Hade det varit vampyrer och inte myggor, så hade det varit som den där scenen i Lost Boys där dom sitter i trädet och Kiefer Sutherland säger till Jason Patric:  "Now you know what we are, now you know what you are."  och så flyger dom iväg och äter upp ansiktet på alla människorna runt omkring.  Ungefär så var det.  Fast med mygg istället för vampyrer.  (Och för alla er som inte är födda på 70-talet och därmed inte var tonåringar på 80-talet så har ni med all säkerhet ingen aning om vad jag snackar om.)

Så efter att ha blivit uppäten av Kiefer Sutherland  mygg så begav vi oss hemåt, jag och Odågan.  Och där lämnade vi över svamparna till Sambo för inspektion.  Jag är nämligen inte så smart på det här med svampplockning, så jag plockar bara allt som är gult.  Väl hemma måste Sambo dubbelkolla att det verkligen är kantareller jag har plockat, och inte värsta giftsvampen.  Men det var kantareller.  Vilken tur.  Då kan vi äta renskav med kantareller till middag i kväll.  Mums.

Värsta kändishunden

Om man googlar på Odågans riktiga namn, alltså inte hela stamtavlenamnet utan bara den biten som han faktiskt heter i verkliga livet, då kommer det upp ett gäng bilder på honom.  Coolt va!  Som värsta kändisen liksom. 

Eftersom hans namn är hyper-hemligt (så där hemligt så en normalbegåvad tre-åring skulle kunna ta reda på det med mindre än tre klick på datorn) så lägger jag upp bilderna här så ni slipper förbrylla er över hur ni någonsin ska lista ut hur ni själva ska söka på hans hyper-hemliga namn.

Ett par av dom är lite suddiga, för dom var yttepytte små där jag snodde dom från internet.  Men för en gångs skull får jag sno dom, för en av dom har jag tagit själv, och dom andra tre har Ann-Sofie tagit, och jag tror inte att hon har något emot att jag snodde dom.

Om man googlar på cirkusapornas namn så kommer inte några bilder på dom upp, antagligen för att deras namn betyder något annat, så då kommer tusen bilder av det där något annat upp istället.

Nu ska jag fortsätta googla allas hundar som jag känner och se om det finns några fler kändisar.  För så tråkigt har jag just nu.

Underbar dag.

Idag har vi varit på hundäventyr, jag och Busfröet.  Vi besökte min underbara vän Malou och hennes flock som består av tibbarna Tippa och Inger, dvärgpinchrarna Sally och Milli och mexikanska nakenhunden Fisen.  Fisen är bara liten bäbisvalp på 16 veckor, och var i stort behov av nakensällskap eftersom dom pälsade hundarna i flocken tyckte hon var lite skum.

Busfröet har haft en riktigt bra dag.  Först bekantade han sig med alla hundarna, sen bekantade han sig med Malous enorma trädgård, och sen flyttade han in i huset och bestämde sig för att bo där.  När det var dags att åka hem vägrade Busfröet att följa med och struntade fullständigt i att matte-hundnörd lämnade trädgården och gick till bilen på andra sidan vägen.  Och när matte-hundnörd insåg att Busfröet inte alls tänkte följa med till bilen och vände tillbaka för att hämta honom, då gömde sig Busfröet under köksbordet och  vägrade komma fram.  Så det blir nog till att besöka Malou oftare, för Busfröets skull.  Och för min skull, för jag hade också en riktigt bra dag.  Och jag ville nog också helst krypa in under köksbordet och vägra åka hem, för Malou har det perfektaste huset någonsin.  Inte perfekt i perfekt bemärkelse, men perfekt för mig liksom.  Inga grannar, enorm inhängnad tomt, inga grannar, fruktträd och jättestort växthus, inga grannar, gäststuga när man får besök från folk man helst inte vill ha i huset, lada med ladugårdsdel alldeles lagom för några höns och lite får, hage bakom ladan, och nämnde jag att det inte fanns några grannar?

När jag väl fått tag på Busfröet så åkte vi raka vägen hem till Sambo och talade om att Malou har det perfektaste huset i hela världen.  Och att hon faktiskt ska sälja det.  Och i sann Sambo-stil så är det första han frågar:  finns det internet?  Och inte fan tänkte jag på att fråga det där jag gick i den enorma inhängnade trädgården bland fruktträd och lada med ladugårdsdel och inga grannar.  Så jag får väl kolla upp det.

Busfröet tillsammans med Inger och Tippa.

 

Hundarnas egna hus, med tre balkonger och utkikstorn högst upp.

 

Tippa.

 

Inger.

 

Fisen.

 

Hela gänget vaktar grinden medan matte-hundnörd inspekterar hur många får man får plats med i ladugården.

Hundar överallt.

Mitt drömhus.

Slottshoppet

Igår var jag och Odågan iväg till Wik slott för att titta på massor av agility.  Vi vandrade runt bland hundratals hundar och hade det riktigt bra hela dagen.  Vi träffade massor av berger folk, bland annat Åsa och Jessie, Ann-Sofie och Kaos, Leona och Mide, Charlotte och Jonna, Veronica och Ila, och flera andra därtill.

Egentligen hade jag tänkt stanna hemma, för vädret var hemskt, men kvällen innan så lovade Ann-Sofie att solen skulle skina, så då bestämde jag mig för att åka.  Och klockan tio på kvällen kom jag på tanken att sy ett regntäcke åt Odågan, ifall det skulle regna ändå.  Och det gjorde det, regnade alltså.  Och det fina regntäcket som jag suttit uppe till midnatt och sytt låg så kvar hemma på köksbordet.  Men det gjorde inget, för tio minuter efter att det spöregnade så sken solen så man blev alldeles svettig.  Och lagom till att man skalat av sig regnkläder och jacka så började det regna igen, och så höll vädret på helaste långa dagen, hattande fram och tillbaka.

Och förutom att regntäcket låg kvar hemma på köksbordet så gjorde även kameran det, så inte en endaste bild blev det på hela dagen.  Det grämer mig lite.

Anledningen till att jag bloggar om gårdagen idag, och inte igår, är att väl hemma så somnade både Odågan och matte-hundnörd på soffan.

Edit:  Dagens resultat har precis kommit upp på SBK's tävlingssida och Åsa & Jessie och Charlotte & Jonna tog varsin pinne i hopploppen.  Stort grattis till er.

Edit nr 2:  Veronica och Ila tog SM pinne och cert.  Wiiihoooo.

Tvättdag

Idag har Odågan fått sitt premiärbad.  I badkaret alltså, inte i sjön.  Så nu är han ren och fin.  Det är matte-hundnörd också, för det var mycket vatten som stänkte.  För att inte tala om badrumsgolvet.  Och hallgolvet, för matte-hundnörd glömde stänga badrumsdörren.  Så inte nog med att Odågan och matte-hundnörd inte behöver bada på ett tag framöver, man slipper vaska golven också.  Badvattnet däremot, det var allt annat än rent.

Det hade varit smidigt att kunna hänga upp en dyngsur Odåga i tvättvindan utomhus.  Typ en klädnypa i vardera öra så är han torr på nolltid.  Men det strider nog mot flera djurskyddslagar, så då är det bäst att låta bli.  Fast man behöver ingen tvättvinda, upptäckte jag, för en dyngsur Odåga är en alldeles utomordentlig tvättvinda själv.

Och så här tjusig är han, dom få sekunderna han är stilla.

Träningsdagbok

Jag har letat efter en ny träningsdagbok ganska länge nu.  Jag har en för Busfröet som är ett anteckningsblock i mindre än A5-storlek, med flikar i.  Men jag trivs inte helt med den, det blir liksom så rörigt när man bara skriver in saker på måfå (vilket man kanske inte ska göra, men jag är lite ostrukturerad av mig som person, därför behöver jag en färdig träningsdagbok där någon annan har fixat strukturen åt mig.)  Fast det kanske passar mig och Busfröet med en rörig träningsdagbok, för vi är ju ganska röriga i vår träning.

Men nu skulle jag vilja ha en träningsdagbok till mig och Odågan.  En som INTE är rörig.

I min jakt på träningsdagbok så hittade jag en sida på nätet där man fyller i sin träning.  Jag har bara använt den i ett par dagar, och det är alldeles för tidigt för att utvärdera om jag gillar den eller inte.  Men någon annan kanske gillar den.  Så vill ni kika på hela upplägget så finns den här.  Det jag hittills inte gillar med den är att det krävs en hel del information om sig själv för att få registrera sig.  Och jag är en sån där jobbig privat person som tycker att andra ska fullständigt skita i var jag bor, men det finns ju andra, normala människor här i världen som inte stör sig på sånt (har jag hört) och då kanske sidan är något att ha.  Nu fyllde jag ju visserligen i alla mina uppgifter (mumlandes fula ord samtidigt som jag skrev) men jag hade ju helst låtit bli.

I alla fall, min jakt på träningsdagbok för Odågan fortsätter, och medan jag letar kan jag fortsätta använda den här på nätet.

P.S.  Pipleksaken behöver ingen träningsdagbok för han kan bara sitt.  Och en gång kom han när jag ropade.

Som ett brev på posten

Idag har vi fått paket.   Ett sånt där roligt paket med hundiga saker i.  Som träapport, spårpinnar, snitsel i fin orange färg, klädnypor med hål för att trä in snitseln med fin orange färg, och en ihopfällbar vattenskål.

Så nu ska här tränas.  Hur det gick sist med apporten vill jag inte ens prata om, men det är ju bara att fortsätta med träningen på hemmaplan.  Och lika med spårpinnarna.  Och så ska jag trä på fina orangea (stavas det verkligen så?) snitslar på klädnyporna med hål, så slipper jag gå vilse när vi spårar.  Och så kan jag ha med mig den ihopfällbara vattenskålen i fickan ifall vi blir törstiga mitt ute i skogen.

Ibland blir det mindre lyckat

Jag har ju upptäckt att man faktiskt måste vara strukturerad i sin träning, och att det hjälper att faktiskt ha en plan för vad man ska träna om man ska köra över fyra mil till BK.  Annars blir det lätt att man bara dräller runt liksom, snackar lite skit, klappar på lite hundar, dricker lite kaffe, och sen kör över fyra mil hem igen. 

Men ibland hjälper det inte att vara strukturerad.  Som idag.  Idag hjälpte det inte ens att jag hade en lite lapp i fickan med vad jag skulle träna.  Jag hade tänkt träna fotgående med externbelöning.  Och hopp över hinder.  Och introducera träapport lite försiktigt.  Det hade jag tänkt.  Men det hade inte Odågan tänkt.

Vi började med fotgående, och efter några steg fick han ett varsågod och sprang och åt upp godiset (kycklinghjärta) som jag placerat i en skål.  Och så gjorde vi det en gång till.  Men Odågan hade tappat all fokus, och när han tillslut klarade några steg och fick ett varsågod, så sket han totalt i belöningen och lunkade iväg lite halvlojt åt ett helt annat håll.  Hallå jag håller på och tränar fotgående här, ropade jag till Odågan.  Du kanske vill vara med?  Men nä, det ville han inte.  Så då tänkte jag att vi kanske borde göra några kontaktövningar istället.  Det stod visserligen inget om det på min lilla lapp som jag hade i fickan, men det kändes som att vi brast lite i kommunikationen, Odågan och jag, och då kan ju kontaktövningar vara bra.  Men Odågan tyckte inte han behövde träna kontakt.  Istället tittade han lite åt det ena hållet ett tag, sen lite åt det andra hållet.  Sen kliade han sig lite bakom örat, betade lite gräs, stirrade lite förundrad på sin svans i förbifarten.  Men hallå, vi tränar kontakt här, sa jag, och det krävs faktiskt två för att ha kontakt.  Men Odågan var upptagen med att träna kontakt med några som gick förbi på tusen meters håll.  Eller femtio, i alla fall.

Så då tänkte jag att jaha, vi går väl bort och hämtar en träapport och introducerar den lite försiktigt.  Så då gjorde vi det.  Och försiktigt var rätta ordet.  Jaha, du håller i en träapport du, sa Odågan, och la sig ner och tittade på alla andra hundarna ute på planen.  Då kände jag att det var nog inte ens någon idé att träna på hopp över hinder.  Det är dumt att träna på saker som är dömda att misslyckas, det lär man sig ju liksom inget av, så där satt vi och tittade på medan alla andra tränade.

Sen dök Bonnie och hennes matte upp, och då fick jag snilleblixten att vi skulle träna på att titta på tänder.  Och det gick jättebra.  Inga problem alls.  Det gäller att sluta när man är på topp, så då åkte vi hem.