fredag 23 november 2012

BPH

I går kväll var jag iväg på föreläsning där Kent Svartberg pratade om BPH.  Halva föredraget handlade om hundars personlighet ur etologisk synpunkt, och andra halvan handlade om hur BPH är framtaget och utvecklat och hur dom två delarna hänger ihop.  Han pratade även om hur BPH skiljer sig från MH, och vilka områden av BPH som kan tänkas ha eventuella felkällor.

Nu är ju jag redan lite Kent-Svartberg-frälst så jag är väl inte helt objektiv i min bedömning, men BPH lät som ett väldigt bra alternativ till MH för oss som inte har brukshundar.  Tex beskrivningen av hundens reaktion på skott ger en mycket mer rättvis bild än i MH-beskrivningen.  I MH är det ju inte helt ovanligt att jakttränade hundar får en 5:a på skott eftersom dom reagerar starkt på skott.  Men dom ska ju reagera på skott, och det är stor skillnad på en hund som reagerar med attityden Tjoho!  Ett skott! och dom som reagerar med att vilja fly eller visar annat obehag.  I BPH så graderas istället hunden på vilken sida av possitiv-negativ skalan den reagerar på.

BPH är även framtaget med lite mindre hundar i åtanke.  Hunden får tex leka med en egen leksak för att bedömma lekfullhet.  (Det intressanta här är att inom tex Sheltie så visar dom testade hundarna sig ha ett mycket lägre intresse för lek än genomsnittet av hundar överlag, vilket ogiltigförklarar den gamla leksaken-är-för-stor-för-min-hund-ursäkten som används flitigt av småhundsägare inom MH)  Men man ska även komma ihåg att det egentligen inte är ett stort nog antal hundar inom vissa raser (bla Sheltie) som testats ännu för att få ett statistiskt tillförlitligt underlag.


En väldigt intressant kväll med mycket tänkvärt.

torsdag 22 november 2012

Bra jobbat

Bra jobbat!  Så sa Moa Persson till mig och Odågan när vi var på ringträning i tisdags.  Och jämför man med vår debut på ringträningen så har vi ju kommit jättelångt.  För den här gången kröp inte Odågan upp i min famn och högg vilt omkring sig när han skulle stå på bordet.  Istället stod han där, lugnt och stilla, pussade lite på Moa och viftade lite lojt på svansen.  Och när vi sprang så låg han inte som en ål på backen för att komma undan alla läskiga hundar.  Istället travade han fint vid min sida i slakt koppel.  Och när jag skulle ställa upp honom så la han sig inte platt som en pannkaka på betonggolvet.  Istället stod han snyggt och fokuserad med glatt viftande svans hur länge som helst.  Han är duktig, min Odåga.

onsdag 14 november 2012

Prinsarna växer och frodas

Igår var jag på besök hos Malou, med Tippa och hennes små prinsar som jag ju är typ gudmor till.  8 dagar gamla har dom hunnit bli och tjocka och goa är dom.  Och världens coolaste namn har dom fått.  Det var Odågans bästa kompis Bonnies matte som kom på namnen.  Bir och Bim heter dom numera.

Bir som såklart var först ut vägde 142g vid födseln, och en vecka senare väger han 324g.  Sötnosen Bim har blivit en riktig tungviktare, från 143g till 363g på en vecka.

Mamma Tippa med prinsarna Bir och Bim.  Tippa föredrar en spartansk tillvaro i valplådan.  Varje gång man bäddar med vetbädd eller filtar så släpar hon i väg dom till andra änden av rummet. Tur att prinsarna är mörka så man inte ser trycksvärtan på pälsen.

söndag 11 november 2012

Odågan och Busfröet talar samma språk

Hittade den här filmsnutten från ca ett halvår sen.  Odågan och Busfröet har alltid varit bra polare.  Dom förstår liksom varandra.


onsdag 7 november 2012

Ringträning

Numera är jag och Odågan alldeles för upptagna med annat på tisdagar för att kunna åka iväg till tisdagsträning på klubben.  Det tycker vi är synd.  Men istället åker vi en himla massa mil för att gå på ringträning med Svante Frisk och Moa Persson.  I går var vi där för tredje gången.  Det är jättenyttigt för Odågan att få vara i en sån miljö.  Inomhus och fullt med hundar och människor och trångt och konstig akustik osv.  Så bara det är ju jättebra träning för Odågan (och för matte-hundnörd som också behöver miljötränas ibland).  Och så har vi börjat bli riktigt duktiga på det där med att ställa upp på bordet.  Odågan står alldeles blick-stilla och låter domaren känna igenom honom och titta på tänder utan minsta krångel.  Matte-hundnörd behöver bara bli lite smidigare med att lyfta upp Odågan och ställa honom till rätta, så blir allt perfekt.  Som med precis allt annat i vår träning så är det egentligen bara jag som behöver tränas.  För gör jag rätt, så gör Odågan rätt.  Det är sällan man måste lära honom att göra något, snarare så behöver jag bara bli tydligare med att säga vad jag vill att han ska göra.  Och när jag gör det, så är han oslagbar på det mesta.

Tillbaka på hemmaplan så fortsätter Odågan att träna på att stå på bord alldeles själv, utan att man ber om det.


måndag 5 november 2012

Barnmorska. Eller valpmorska.

Idag har jag fått förmånen att vara med på det mest fantastiska äventyret!  Klockan 0600 i morse ringde min telefon och bästa Malou säger Nu är det snart dags.

Så jag slänger på mig kläderna, väcker Sambo och babblar något otydligt om att han måste ta hand om hundarna idag och så åker jag iväg.  Dimmigt är det.  Som havregrynsgröt ungefär så jag kör sakta sakta och klockan hinner bli 0700 innan jag är framme hos Malou.  Hoppas ingen valp har hunnit komma ännu.

Men det hade den inte.  Och inte kom den klockan 0800 heller.  Och inte klockan 0900.  Men när köksklockan slog tolv, precis då kom den, den första lilla valpen.  En liten hanvalp på 142g.  Han fick bo i min bh ett litet tag, för han var lite kall.  Sen var det dags för nästa.  12.25 kom nästa lilla hanvalp, en tungviktare på hela 143g.  Och så väntade vi.  Och väntade.  Och väntade.  Men några fler valpar kom det inte.

Så nu är jag moster, eller gudmor, eller vad man kan tänkas vara när man har varit med och förlöst en kull.


 
Tibetanska spanieln Tippa och hennes två valpar.




En av valparna tittar fram.

fredag 2 november 2012

Uppdatering

Det är ganska exakt en månad sen jag bloggade sist, upptäcker jag när jag kikar in här i förbifarten.  Så nu får det vara nog med pausande.  Nu är vi tillbaka.

Och livet pausar ju inte bara för att bloggen gör det.  Odågan och jag har varit iväg och vallat igen, den här gången under en heldag som var kennelträff.  Det var riktigt kul att träffa andra Jomgardare, både hundar och ägare.


(bilder tagna av Mari Jomgart)

Vi har avslutat lydnads och spårkursen och har fått massor av nyttiga tips och övningar från instruktören Eva.  Spårandet lägger vi på hyllan i några månader för annars misstas man väl för en älg och skadeskjuts mitt ute i skogen.  Men lydnaden kör vi vidare med över vintern.  Tanken är att vi ska vara klara att ställa upp i ettan till våren, men vi får ju se hur det blir med det.

För tillfället ligger jag och Odågan i hårdträning inför utställning på Stora Stockholm i december.  Eller hårdträning är väl kanske att ta i, men en gång i veckan kör vi 11 mil (!) till ringträning med Moa Persson och Svante Frisk.  Vi har varit där två gånger hittills och har redan gjort stora framsteg.  Som i så mycket annat så är det mest jag som behöver tränas, Odågan är ju duktig på det mesta.

Agilitykursen fortsätter framåt.  Vi kör ju agility mest för skojs skull och har inga höga ambitioner för framtiden, men vi har riktigt roligt när vi tränar, jag och Odågan.

För övrigt så växer Odågan så han knakar.  46 cm hög och 15kg tung.  Och så snygg så sticks i ögonen när man tittar på honom.

(bild tagen av Mari Jomgart)

Och Busfröet då?  Han är glad att hösten är här, för då tänds det brasor i kaminen som man kan ligga framför hela långa dagen.



Han har även tagit på sig rollen som förste-tröstare till Sambo, som tog det väldigt hårt när vi förlorade älskade lilla Pi.

Det var en snabb uppdatering om vad som hänt och skett den senaste månaden.  Jag lovar att det inte dröjer en månad innan nästa inlägg.

Nu ska jag läsa alla andras bloggar också, och det lär ju ta ett tag, för det är ju en månad sen jag gjorde det också.